"Långa lappflickan - sägnen om Stor-Stina" (1981) blev min första roman. Jag hörde talas om henne under min första tid i Malå, dit jag flyttade 1974. Jag skrev först några tidningsartiklar, sedan en pjäs för amatörteatergruppen Malak och 1981 kom romanen, byggd på fakta och sägner.

30 år senare (2011) var det dags för jubileumsutgåvan "Långa lappflickan - romanen och bakgrunden" (utgiven som e-bok 2014). Den består av romanen från 1981, samt en längre illustrerad biografi med en rad nya fakta.

Nu har jag skrivit ytterligare en bok: "Sápmis jättinna - sanningen om Långa lappflickan".  Det är en biografi, en dokumentär, rikt illustrerad, där jag redovisar ett stort faktamaterial, insamlat under 50 år. Boken ges ut av Ord&visor förlag.

Boken var färdigskriven och inlämnad till förlaget, när jag fick veta att kvarlevorna efter Stina hade återfunnits. Upptäckten gjordes av Ann Gustavsson, arkivarie och osteolog vid medicinens historia på Karolinska institutet. Tillsammans med henne och två andra representanter för KI - Olof Ljungström och Maria Josephson - föreläste jag i Malå när fyndet offentliggjordes. Fyndet innebar att utgivningen pausades i två år för att också det sista kapitlet skulle kunna skrivas. I maj 2024 återbördades Stina till Malå där hon fick sin viloplats vid den kyrka hon själv bidrog till att skapa. I det arbetet med återbördandet har Malå sameförening, Malå sameby, KI, kyrkan och jag deltagit.

Vem var hon då, denna märkliga kvinna som som i hembygden kallades Stor-Stina, men som ute i världen blev ryktbar som "Långa lappflickan" eller ”The Lapland Giantess – världens längsta kvinna”.

Hon föddes den 19 januari 1819 i byn Brännäs inom nuvarande Malå kommun och döptes till Christina Catharina Larsdotter. Stina hade en två år äldre syster, Sara Kaisa, samt fem halvsyskon (fyra bröder och en syster) från faderns tidigare äktenskap.

Redan i unga år var hon betydligt längre än sina jämnåriga och samtiden hade sin egen förklaringen till detta: När modern Carin var havande blev hon skrämd av sin egen skugga, framkallad av månen. Därför blev barnet ovanligt stort. Trodde folket.

Detta att Stina Larsdotter – som tillhörde det kortväxta samesläktet – blev cirka 2,18 meter lång (uppgifter om längd varierar), gjorde henne extra märklig i folks ögon. Men hennes liv handlade om så mycket mer.

År 1837 förändrades tillvaron drastiskt när hon tillsammans med sin far, mor och syster och med hjälp av en ledsagare/impressario gav sig ut på en förevisningsturné med Stockholm som mål. Något hon gjorde för att hjälpa sina fattiga föräldrar.

Åren 1838-1839 gjorde hon en ny resa både i Sverige och utomlands, då hon tillsammans med sju andra samer bland annat besökte Danmark och Tyskland.

Den tredje resan gjordes åren 1851 - 1853 då ett av målen var världsutställningen i London. I Skottland avbildades hon på en litografiplansch som idag förvaras i Malå samemuseum. Texten som inramar bilderna beskriver Stina som världens längsta kvinna, "The Lapland Giantess - tallest woman in the world".

På den plats där hon föddes, i byn Brännäs, finns ett minnesmärke och besöksmål: Stor-Stinas viste. Dit återvände hon efter sina resor ute i världen. Hon gifte sig aldrig och fick inga barn, men skaffade sig ändå en unik ställning i hembygden då hon - trots att hon var kvinna! – köpte ett eget hemman. Hennes röst kom därmed att väga lika tungt som männens, bland annat när man beslöt att bygga kyrkan i Malå.

Stina avled i maj 1854, 35 år gammal. Hon begravdes, men kroppen grävdes senare upp och skelettet fördes till Karolinska Institutet i Stockholm där det kom att ingå i institutets anatomiska samlingar. Länge trodde man att kvarlevorna förstördes när det anatomiska museet brann år 1892, men så var det inte.

Det finns inte många yttranden som med säkerhet kan tillskrivas Stina Larsdotter, men ändå några. När hon i 18-årsåldern, på väg ut i världen, tillfrågades om hon inte var rädd för att växa ännu mer, fann hon sig snabbt:

- Åh! Ja få wäll rum i wä´la ändå!

Bilden: Ann Gustavsson (KI), Åke Lundgren (författare), Olof Ljungström och Maria Josephson (KI), samt Eva Stenberg Arthursson (Malå sameförening) under föreläsningen när fyndet av Christina Catharina Larsdotters kvarlevor offentliggjordes.

© Åke Lundgren