Om

1951. Min första jul i Björnmoran där jag föddes. Jag vilar i pappas famn, omgiven av mina systrar och mamma.

Jag tänker ofta på vad pappa brukade säga:


"He som ska göras, ska göras ordentligt!"


Jag föddes 1951 i byn Kusmark utanför Skellefteå. Utan att veta om det växte jag upp i en av Sveriges författartätaste bygder: norra Västerbotten. Härifrån kommer flera namnkunniga författare: Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist - och många, många fler. Om denna märkliga litterära jordmån berättar jag i "Det litterära arvet", ett kapitel i Svenska Turistföreningens årsbok 2001, med Västerbotten som tema.


Flera Västerbottensförfattare (så även jag) är släkt med varandra, även om det handlar om ett i tiden avlägset släktskap med rötter i byar som Kågeträsk (inom Skellefteå), Kvavisträsk (inom Norsjö) och Burträsk.


"Berättararvet" är ett bärande tema i min roman Zakris arv - berättelsen om ett träd (2014).


Sedan 1974 är jag bosatt i Malå, Lappland.


 

DEBUTEN


Med romanen Långa lappflickan - sägnen om Stor-Stina (1981), prisvinnande bidrag i Bra Böckers berättartävling, debuterade jag som författare. Jag nådde till min egen förvåning snabbt en stor läsekrets. Redan då ägnade jag mig åt det tema som varit ständigt återkommande i mitt författarskap: Den lilla, svaga människans utanförskap.


Långa lappflickan är berättelsen om Christina Catharina Larsdoter (1819-1854), sameflickan från Malå som vid 18 års ålder reste ut i världen för att förevisas runt om i Europa för sin ovanliga längd. I sin hembygd har hon gått till historien som Stor-Stina.


2011 utgavs romanen på nytt, en jubileumsutgåva kompletterad med en helt nyskriven biografi med unikt material (i ord och bild), insamlat under de 30 år som förflutit sedan boken först gavs ut.


Jubileumsutgåvan har titeln Långa lappflickan - romanen och bakgrunden.



ARVET


Jag växte upp i utkanten av byn Kusmark i Kågedalens församling, i bydelen Björnmoran där soldaterna en gång levde. I Kvacksalvarna (1988) tecknar jag ett porträtt av mina egna förfäder: soldaten Kruskopp som blev ledslitare - en folkets självlärde botare - och vars arv fördes vidare i flera generationer, bland annat av min egen morfar.


Om födelsebyn berättar jag i dokumentärboken Kusmark - djurdolkens by (1993) och i dokumentärskildringen Guldfeber (2006) skildras såväl min nuvarande som min tidigare hembygds historia.


I antologin Röster i Västerbotten  (2003) samlar jag texter av författare och skribenter från olika tider och miljöer och i 1809 - ockupationen av Västerbotten (2009) kombinerar jag journalistik med det litterära.


 

VREDEN


Vi var en syskonskara på sju barn, fem flickor och två pojkar. Pappa var gjuteriarbetare och drev tillsammans med mamma ett jordbruk. I romanen En stilla vrede (1990) berättas om en farfarsgestalt som bär starka drag av såväl min farfar, som min far och mig själv.


Flera av mina romaner bygger på dokumentär grund. Sara Greta (1986) handlar om en "oäktingen" Sara Greta Pehrsdotters hårda öde på 1800-talet, men beskriver också hur jag ibland arbetar och söker mig fram till mitt material.


I självbiografiska avsnitt berättas om vad som förde mig fram till skrivandet: svårigheter under skoltiden och oförmåga att hävda mig fysiskt.



ÖDEN


Dokumentär i stora stycken är också den trilogi som följde efter debuten: Gudaberget (1982), Trollknuten (1984) och Järtecknet (1985) - en berättelse om samernas kamp för sin urgamla kultur.


En av de romaner som rönt mest uppmärksamhet är Spanskans år (1989), berättelsen om den influensaepidemi som drog över världen i första världskrigets spår och som fick benämningen spanska sjukan; en skildring av hur folket i Norrlands inland tvingades kämpa under närmast omänskliga förhållanden. Den fristående fortsättningen, Storspovens sång (1991), skildrar vad som hände de barn som drabbades av den stora farsoten.


 

NYCKLAR


För romanen Furstens hus (1992) belönades jag med Östersunds-Postens norrländska litteraturpris och den därpå följande romanen Polykarpus dröm (1993) gick som följetong i riksradion och har dessutom blivit teater i två olika uppsättningar.


Urhos flykt (1994) handlar om den finska evakueringen 1944-45; om flykten från kriget och mötet mellan olika kulturer. I romanen Antonius och Lyckan (1995) ställs frågan vad som är verklig lycka och i Suckarnas allé (1997) berättas om ett verkligt människoöde: en kvinnas kamp för att finna upprättelse och gemenskap. Burk-Curt - samlaren som blev miljonär (2011) är en biografi, ett försök att teckna en annorlunda bild av ett verkligt människoöde i vår egen tid.


Trilogin En levande stjärna (1996),  Guldtuppen (1998) och En tid av drömmar (2001) handlar om en pojkes liv på 50- och 60-talen och här finns också många av nycklarna till mitt eget författarskap, något jag sent i livet blivit medveten om.


 

DRÖMMAR


Jag skrev redan som barn och drömde tidigt om att bli författare, något jag dock trodde var ouppnåeligt. Men skapa ville jag och därför ritade jag serietidningar och skrev berättelser. I tonåren var jag sångare i några amatörpopband. Jag skrev också egna texter för bandet.

Efter en tid inom industri och handel satsade jag på ett yrke som journalist och bosatte mig 1974 i Malå där jag kom att arbeta för tidningen Norra Västerbotten (Norran). I boken Malå - en resa från istid till framtid (1989) berättar jag i ord och bild om min nya hembygd.


År 2010 när tidningen fyllde hundra år - var jag jubileumsredaktör och ansvarig för produktionen av två böcker, dels Historien i Norran som är en kombination av journalistiskt och litterärt utforskande av tidningens hundraåriga arkiv, dels Norran - de hundra första åren, som skrevs av tidningens mångårige medarbetare Bengt Enqvist och där jag fungerade som redaktör.


Som journalist har jag i omgångar haft ansvar för litteraturen och kulturen i tidningen.


 

TEATERN


Amatörteatern, som skådespelare och pjäsförfattare, blev ett viktigt steg på vägen mot författarskapet och jag var initiativtagare till bildandet av amatörteatergruppen Malak i Malå (verksam åren 1976-84), för vilken jag också skrev ett flertal pjäser. Amatörteatern levde vidare inom Malåbygdens kulturförening (bildad 1984) där jag var ordförande under ett flertal år. På senare år har jag också skrivit för etablerad teater.


Sommaren 1995 spelades Västerbottensteaterns sommarteater Himmel full av fioler, skriven av mig och regissören Stellan Olsson, Helsingborg. Den föddes med anledning av att Skellefteå stad då firade 150 år och framfördes ett stort antal gånger under sommaren.


Samma sommar (1995) hade pjäsen Riddaren från Öjebyn, skriven av mig och nu bortgångne Lasse Eriksson (ståuppkomiker, författare och föreläsare från Piteå, senare bosatt i Uppsala) premiär i Öjebyn, Norrbotten. Året därpå blev det nypremiär av skådespelet.


Våren 2000 framförde Västerbottensteatern en musik- och teaterföreställning baserad på romanen Polykarpus dröm, en föreställning som återkom under 2001. År 2003 gjorde Länsteatern i Östersund (Jämtland-Härjedalen) en helaftonsföreställning byggd på samma roman.


Vårvintern 2015 hade Västerbottensteatern premiär på Bobo Lundéns unika föreställningen S.E.N.S.E. som på ett helt nytt sätt skildrade Långa lappflickans öde, inspirerad av min bok om henne.


 

HEMBYGDEN


1981-86 var jag ledamot i styrelsen för Norrländska författarsällskapet, större delen av tiden som sekreterare. Jag har också haft diverse uppdrag inom Författarcentrum Norr, Författarcentrum Riks och Sveriges författarförbund. 1991-1997 var jag engagerad i arbetet med bok- och skivarmässan Nordlitt i Skellefteå.


I mitt skrivande hämtar jag näring ur den bygd, den natur, den historia, det språk och de människor som omger mig. Den trakt där jag föddes och lever har för alltid satt prägel på mitt författarskap.


1997 tilldelades jag Landsbygdens författarstipendium (utdelat av Studieförbundet Vuxenskolan och LRF) med motiveringen:


... för att han uthålligt och engagerat utvecklat sitt författarskap, med stadig förankring i den norrländska hembygden, och för att han är en god berättare som skapar sina romanfigurer med humor och medkänsla.


Allra tacksammast är jag dock mot den bygd och de människor som gett mig något att skriva om. Jag minns ännu vad pappa brukade säga:


"He som ska göras, ska göras ordentligt!"