Om Långa lappflickan

Christina Chatarina Larsdotter (1819-1854)

känd som Långa lappflickan, The Lapland Giantess och Stor-Stina

Sápmis jättinna

- ny dokumentär bok om hennes liv utkommer 2024 på Ord&visor förlag

Obs! Utgivningsdatum ännu ej fastställt!

"Långa lappflickan - sägnen om Stor-Stina" (1981) blev min första roman. Jag hörde talas om henne under min första tid i Malå, dit jag flyttade 1974. Jag skrev först några tidningsartiklar, sedan en pjäs för amatörteatergruppen Malak och 1981 kom romanen, byggd på fakta och sägner.


30 år senare (2011) var det dags för jubileumsutgåvan "Långa lappflickan - romanen och bakgrunden" (utgiven som e-bok 2014). Den består av romanen från 1981, samt en längre illustrerad biografi med en rad nya fakta. I den digitala utgåvan (e-boken) finns ett bonuskapitel som inte finns någon annanstans.


Nu har jag skrivit en ny bok om hennes öde: "Sápmis jättinna - sanningen om Långa lappflickan".

Det är en omfattande dokumentär, rikt illustrerad, där jag redovisar ett stort faktamaterial, insamlat under en tidsrymd av närmare 50 år. Boken kommer att ges ut på Ord&visor förlag.


Boken var egentligen färdigskriven och inlämnad till förlaget, när jag fick veta att kvarlevorna efter Christina Catharina Larsdotter hade återfunnits. Upptäckten gjordes av Ann Gustavsson, arkivarie och osteolog vid medicinens historia på Karolinska institutet. Tillsammans med henne och två andra representanter för KI - Olof Ljungström och Maria Josephson - föreläste jag i Malå när fyndet offentliggjordes. Arbetet med att få hem Christina Catharina till Malå för en återbegravning pågår nu för fullt. I det arbetet deltar Malå sameförening, Malå sameby, KI, kyrkan och andra berörda. Regeringen har gett det slutgiltiga klartecknet, vilket innebär att det sista kapitlet om Christina Catharinas hemkomst till Malå snart kan skrivas. I väntan på detta har utgivningen av min bok flyttats fram i tid, men den kommer!


Många har frågat mig om Stina verkligen har funnits - och visst har hon det!


Vem var hon då, denna märkliga kvinna som som i hembygden kallades Stor-Stina, men som ute i världen blev ryktbar som "Långa lappflickan" eller ”Lapplands jättinna – världens längsta kvinna”.


Hon föddes den 19 januari 1819 i byn Brännäs inom nuvarande Malå kommun och döptes till Christina Chatarina Larsdoter. Stina hade fem halvsyskon (fyra bröder och en syster) från faderns tidigare äktenskap och en två år äldre syster, Sara Kaisa.


Redan i unga år var hon betydligt längre än sina jämnåriga. Samtiden hade sin egen förklaringen till detta: När modern Carin var havande blev hon skrämd av sin egen skugga, framkallad av månen. Därför blev barnet hon födde ovanligt stort. Trodde folket.


Detta att Stina Larsdoter – som tillhörde det kortväxta samesläktet – blev cirka 2,18 meter lång (upgifterna om längd varierar), gjorde henne extra märklig i folks ögon. Men hennes liv handlade om så mycket mer.


År 1837 förändrades tillvaron drastiskt när hon övertalades av en impressario att följa med på en förevisningsturné mot betalning, något hon accepterade, enligt vad som berättas för att hjälpa sina svårt skuldsatta föräldrar.


Så påbörjades en resa som förde henne till Stockholm och vidare ut i Europa.


I Skottland avbildades hon på en litografiplansch gjord av konstnären James Ramage i Edinburgh. Planschen förvaras i dag i Malå samemuseum. Texten som inramar bilderna beskriver Stina som världens längsta kvinna, "The Lapland Giantess - tallest woman in the world".


På den plats där hon föddes, i byn Brännäs, finns ett minnesmärke och besöksmål: Stor-Stinas viste. Dit återvände hon efter sina resor ute i världen. Hon gifte sig aldrig och fick inga barn, men skaffade sig ändå en unik ställning i hembygden då hon - trots att hon var kvinna! – köpte ett eget hemman. Hennes röst kom därmed att väga lika tungt som männens, bland annat när man beslöt att bygga kyrkan i Malå.


Stina avled i maj 1854, 35 år gammal. Hon begravdes, men kroppen grävdes senare upp och sommaren 1855 fördes skelettet till Karolinska Institutet i Stockholm där det kom att ingå i institutets anatomiska samlingar. Länge trodde man att kvarlevorna förstördes vid en brand på Karolinska Institutets anatomiska museum år 1892, men nu har kvarlevor alltså återfunnits.


Det finns inte många yttranden som med säkerhet kan tillskrivas Stina Larsdoter, men det finns några. När hon i 18-årsåldern, på väg ut i världen, tillfrågades om hon inte var rädd för att växa ännu mer, fann hon sig snabbt:


- Åh! Ja få wäll rum i wä´la ändå!


Bilden: Ann Gustavsson (KI), Åke Lundgren (författare), Olof Ljungström och Maria Josephson (KI), samt Eva Stenberg Arthursson (Malå sameförening) under föreläsningen när fyndet av Christina Catharina Larsdotters kvarlevor offentliggjordes.

Originalutgåva 1981

Pocketutgåva 1989

Jubileumsutgåva 2011

SLUTSÅLD

men finns som e-bok, att tanka hem eller låna på bibliotek