Docka

Pappa hade en häst som hette Docka.

Och hon — för det var ett sto, en märr — var verkligen som en docka för honom, ett litet barn. Han vårdade henne ömt, som om hon var gjord av glas; stod i stallet och resonerade med henne, som om hon var en människa. Han strök henne och kammade den tjocka manen, som om hon var en vacker kvinna. Han kunde inte leva utan henne.

De var oskiljaktiga.

Pappa förmådde inte tänka tanken: att denna märr lika gärna inte kunde ha funnits, att hon faktiskt kunde ha olevat. Men hon fanns. Hon levde. Och hon var hans allt.

Hon var Docka.

Han älskade märren över allting annat och hade han bara fått som han velat hade han väl haft henne hos sig i sängen om nätterna. Sådan var han, pappa: han kunde gott och väl ha lett in henne över tröskeln, in i huset, men där satte mamma stopp.

Där gick gränsen.

- Nån måtta får det väl ändå vara!

Själv tålde inte mamma märren. Hon avskydde den, hatade den. Och frågan är om det inte var ömsesidigt?

En gång när mamma lutade sig framåt passade Docka på. Hon satte tänderna i skinkan på mamma, bet sig fast i det mjuka köttet.

Och det var — sanning att säga — en hel del att bita sig fast i.

Bettet syntes länge, gick egentligen aldrig bort. Det blev till ett stort födelsemärke på mamma och fastän hon aldrig visade det för någon blev det vida berömt.

Det talades om det överallt i gårdarna. Somliga beskrev det som en leende tandrad, ett hästskratt, men ingen visste säkert. Inte heller storleken kunde någon ge besked om, men varje gång det fördes på tal växte det och blev allt större.

Mamma var märkt för livet.

- Är hon int snäll med dej? frågade pappa.

Och då var det inte mamma han frågade — utan Docka.

Mamma blev nästan vansinnig. Hade hon inte haft sin starka tro att gripa fast vid hade hon väl dräpt någon. Fast hon hotade ändå, kunde inte hålla tillbaka vreden:

- Jag ska göra köttsoppa av kräket!

Men det hörde nog aldrig pappa, för han hörde nämligen illa. Redan som barn gick han omkring i egna tankar, tog till sig det han ville och lät resten vara. Sådan var han, pappa. Fast något egentligt fel hade han inte på hörseln — inte då.

Det var bara det att han inte visste vad han gjorde när han var på det viset. Han blev som borta för världen, försvann i en egen.

Och en gång, när han befann sig i denna drömvärld, lekte han med saxen. Det var i köket hos farfar och farmor. Han satt vid bordet och petade sig i örat med saxen.

Kanske var det alla dessa tankar som gav honom klåda i skallen?

Hursomhelst vaknade han plötsligt till, nåddes plötsligt av farmors rop. Hon hade varit i fuset och matat kalvarna och steg in genom dörren. Hon kom via kallfarstun, stampade av sig snön därute, klev in över tröskeln, ställde ifrån sig hinken, upptäckte pojken och skrek:

- Sluta genast opp med det där!

Pappa hade aldrig sett henne komma, men nu blev han förskräckt av hennes skrik, ryckte till, återvände till verkligheten, vred på skallen — och stack saxen rak in i örat.

Sedan den dagen var han döv på vänster sida.

Men det hade ju sina fördelar förstås: när pappa ville ha lugn och ro lade han sig bara med högra örat mot kudden.

***

Vi bodde i Kusmark där det fanns gott om kusar. Vi talade sällan om hästen, mera om kusen. Sådana fanns i de flesta gårdar.

Och ville vi påpeka att det rörde sig om ett sto sa vi marra.

När kriget kom fick vi order att lämna ifrån oss märren. Pappa tog det som en spark i ansiktet. Visserligen var han inte ensam om att få ordern — det var många som blev av med kusen på den tiden — men det var ändå som om pappa träffats av en hästhov mitt mellan ögonen.

Jag hörde hur han resonerade med grannarna, hur upprörd han var. Ja, inte bara upprörd: Han var bestört, kunde inte tro att det var sant!

Hästarna skulle till stan för inmönstring. Så var det sagt. Så löd ordern.

Som om det var frågan om folk!

Visserligen skulle hästägarna få betalt, så även pappa. Nog skulle han gottgöras för sin förlust. Det var inte omöjligt att pappa skulle få ett och ett halvt tusen för Docka, kanske mer, för det hade somliga fått. Det handlade om mycket pengar.

Men ändå!

Mamma blev märkvärdigt upprymd. Hon blev själaglad. Det märktes tydligt fastän hon inget sa, trots att hon gjorde allt för att dölja vad hon tänkte. Hon gned sig över skinkan, precis där märket satt, log med hela ansiktet.

Inte för att det gjorde ont längre, märket. Men hon visste ju mer än väl att det fanns där.

Hon spanade ut genom fönstret och låtsades grunna på annat, som om hon bara försökte utröna hur vädret skulle bli, som om hon sökte efter svaret däruppe på himlen.

Men pappa märkte det aldrig, eller brydde sig kanske inte. Han gick i egna tankar, lät ordern bero och for aldrig till stan.

Då kom några karlar på besök, allvarliga och sammanbitna karlar. Pappa tog emot dem ute på gården, gick dem till mötes utanför bron.

Kanske ville han inte ha in dem i huset.

Karlarna talade om ansvar i oroliga tider, om plikten att bidra, om att somliga var tvungna att avstå.

- Avstå? sa pappa.

Han verkade borta, som om han inte förstod. Så karlarna tog om det från början, nu noggrannare och tydligare. Men när pappa inte svarade på tilltal blev de till sist otåliga och hårda i tonen. De hotade med straff om inte pappa frivilligt lämnade ifrån sig hästen.

- Ta den då! sa pappa och slog sig ned vid brunnen.

Nog hade han hört alltid. Nog hade han förstått.

Men hjälpa till skulle han då sannerligen inte. Om nu dessa karlar absolut skulle ta ifrån honom hästen fick de allt hämta den själva.

Mamma var medgörligare, stod ute på bron och ropade:

- Hon står i stallet!

Hon ville ju inte att karlarna skulle bli alldeles rådlösa, att de skulle ha gjort resan förgäves och tvingas lämna gården med oförrättat ärende.

Karlarna nickade och tackade för upplysningen, gick in i stallporten och försvann. Jag hörde hur det blev ett oherrans liv därinne, ett hiskeligt oväsen — som om någon slogs. Det hördes skrik och svordomar. Det bullrade och small i väggarna.

Och det dröjde inte så värst länge innan karlarna kom ut igen — utan häst.

De var märkvärdigt bleka och uppskrämda.

- Marra är ju galen! sa de och gick.

Så medan många andra gårdar miste sina hästar blev Docka kvar hos oss. Hon stannade hos pappa.

Det var nästan så att mamma grinade.

Men jag frågar mig ändå hur det skulle ha blivit utan Docka, om inte allt hade blivit annorlunda? Nog var hon vrång och besvärlig — det var bara pappa som kunde med henne — men hon hade förvisso sina ljusa sidor.

Varje gång kyrkklockorna hördes nerifrån byn blev hon som förvandlad. Hon stod blickstilla, som fastfrusen i marken, vädrade i luften, spetsade öronen och lyssnade.