Änglarna

Allén utan slut.

De snötyngda träden som böjer sig under sitt ok, välver sig likt en tunnel över mig. Likt väldiga händer och fingrar. Hotfulla och fördömande. Utan förbarmande. Guds händer ... eller någon annans?

Kylan och det svarta mörkret. Ensamheten ... Denna stora ensamhet!

Herre, du låter ingen gå förlorad!

Inte ens jag, Fredrika. Inte ens jag som kallas Låbba ...

Lätet från mina andetag. Tunga, rosslande. Molnet från min andedräkt.

Fotspåren jag lämnar bakom mig i snön: som spåren från ett sårat djur på flykt. Släpande, utdragna ...

Hur länge ska jag vandra; hur länge ska jag fortsätta gå? Finns det alls något slut?

Eller varar min vandring för evigt?

*

Plötsligt är Änglarna hos mig.

Det är alls inte förstgången, jag har mött dem förut. Många gånger. Jag kan inte längre erinra mig när vi möttes första gången, det är omöjligt att veta. Minnet är som en brunn utan botten. Jag mötte dem i ett avlägset förflutet; ett förflutet som nu drunknat i allt det som varit - och som kanske aldrig har funnits.

Har jag inbillat mig alltsammans, skapat det i mina tankar? Det tycks så overkligt, som en dröm. Kanhända har de varit hos mig hela tiden, vandrat med mig genom livet, vakat över mina steg.

Nu kommer de mig till mötes, tränger mörkret och kylan åt sidan, stiger fram ur det bländande sken som omger dem och som lyser så outsägligt starkt. Så bländande att jag tvingas vända mig bort, så starkt att det blottlägger mina brister och svagheter.

Jag kommer inte undan ...

Jag står där lika naken och försvarslös som när jag föddes, i all min skröplighet, utan att förmå se in i ljuset. Jag både ser och inte. Jag lyfter handen till skydd, men ser ändå:

De bär alla mitt ansikte, ansikten som jag en gång haft, men som sedan bytts ut och förvandlats. De är som barn av solen, skimrar i sina vita klädnader, dansar likt älvor. De är en del av själva ljuset; ett ljus som är starkare än allting annat och som gör allting uppenbart och synligt och förklarat.

Jag förstår. Äntligen förstår jag.

En gång trodde jag att änglar bar vingar, att de var Guds fåglar, nedsända till jorden. Men så är det inte alls. De är som människor, precis som vi. Och ändå inte.

De är mig upp i dagen.

Inte så att jag skimrar likt Änglarna - det har jag aldrig gjort - men jag känner igen mig i deras ansikten. Änglarna, alla tre, är lika och ändå olika. Skillnaderna är små och knappt märkbara. Det är som en varelse i olika skepnader.

Som att skåda sig själv i ett spegelglas där tiden saknar gränser.

Själv är jag gammal, medan Änglarna är unga. Bara barn. Och kanske är det på det viset med änglar: de åldras aldrig, förblir vad de varit, går fria från tidens förvandling. Tiden är obeveklig mot allt levande, rinner undan och förbi, men Änglarna förblir vad de varit.

Jag känner att vi hör samman, kan inte förklara hur, men vet ändå att det är så. Det finns en tråd som binder oss samman, skör och närapå osynlig, men som ändå finns där. En gång brast den, kapades likt navelsträngen, och vi kom ifrån varandra. Men nu känns det som om såren är på väg att läkas.

Jag känner ingen rädsla. Varför skulle jag vara rädd?

Herre, du låter ingen gå förlorad!

Det finns inget hotfullt i deras uppenbarelser. Änglarna andas frid, lyser av godhet och välvilja, delar med sig av sin livgivande värme, tränger mörkret och kylan åt sidan. De har alltid velat mig väl, även fast de blundat och vänt sig bort.

De ler och sträcker fram sina händer, vill att jag ska komma.

Och jag vill verkligen! Jag vill gripa deras händer, men då drar de sig plötsligt undan och jag hinner inte ifatt. I fjärran hörs sången och jag känner kylan återvända, hur den kryper längs min rygg: känner smärtan och mörkret.

Änglarna står en bit ifrån, ser på mig med sina varma ögon och drar sig sedan sakta tillbaka in i ljuset och försvinner. Jag är lika ensam som förut och allt jag förnimmer är denna längtan och saknad.

Kylan växer sig starkare, är vass och outhärdlig, tränger in i min kropp och varelse. Men sedan är det som om också den ger vika, som om allt ger vika. Jag känner inte längre smärtan.

Jag är inte rädd, för jag vet att Änglarna väntar, att de ska komma tillbaka. De har aldrig övergivit mig. En gång ska de komma tillbaka.

Och då ska jag vara redo.