Kärlekens väsen

Han skulle absolut förändra allt — inte bara barnen.

Han gjorde i ordning affischer och satte upp: på stolpar och väggar, på Kooperativa och på Posten.

Han lät meddela att en diskussionsklubb var bildad.

Klubbens möten skulle hållas på caféet i brist på annan lokal och där skulle en rad angelägna ämnen tas upp till diskussion. Alla var välkomna.

Han var inte dum, skollärarn. Han började med kreaturens och jordens skötsel, fick många med sig. Om detta hade byns bönder mycket att säga och det blev rentav trångt på caféet. Det hände att debattens vågor gick så höga att de hötte med nävarna.

De var vana att få som de ville och tålde inte att bli motsagda. De var vana att råda över sig själva och gå sina egna vägar. Trots att de i mångt och mycket var väldigt olika hade de ett gemensamt drag: det som kallades tjurskallen.

Men detta med allt som hörde jordbruket till gick väl an.

Sedan blev det svårare.

Nu skulle bildningsintresset behandlas — som om inte de var bildade?

Och behovet av sport — som om de inte slet ut sig tillräckligt?

Och nyttan av danslekar — som om inte ungdomen var nog bortskämd!

Också n´Polykarpus hörde talas om denna klubb, men det var inget som lockade honom.

Inte förrän han fick ögonen på affischen utanför Kooperativa, den som förkunnade att ämnet var vänskap, klädde han upp sig och gick till caféet. Han promenerade den korta biten från Kooperativa, steg in på caféet och slog sig ned i ett hörn för att lyssna.

Magister Hällberg, som var ung och entusiastisk, nyutexaminerad och i början på sin bana, sparade inte på krutet. Han talade sig varm om vänskapens stora betydelse. Han nyttjade ord som de aldrig hört förut, men de begrep ändå det mesta, och sedan lämnade han ordet fritt.

Det blev med ens tyst, nästan lika tyst som det med åren blivit i kyrkan. Men magister Hällberg gav sig inte. Han såg uppfordrande på besökarna och frågade:

- Hur ser ni då på vänskap mellan man och kvinna?

Det blev om möjligt ännu tystare. Alla vände sig bort i hopp om att slippa undan. Detta fick någon annan svara på. De skrapade med sina skor i golvet, liksom för att ta död på någon ohyra. Det borstades osynliga fläckar från byxben och skruvades i klockor som märkligt nog tycktes ha stannat samtidigt.

Men handlarn, som glömt fickuret hemma och var oklanderligt rena och fläckfria kläder, kände sig till sist tvungen att svara.

- Jo, nog tror jag att vänskap kan finnas mellan karlar, sa han. Men när det gäll karlar och kvinnor vill jag nog kalla det någe annat.

- Vad då? undrade skollärarn.

Handlarn skruvade besvärat på sig, ville helst inte svara, hoppades att någon annan skulle ta vid. Han vred på huvudet i hopp om stöd, men alla tycktes upptagna med sitt.

- Nog begrip magistern vad jag menar …

- Nej, hurdå? svarade skollärarn och tycktes alldeles ovetande.

- Joo …, sa handlarn och harklade sig. Jag menar … kärlek …

Och då var det som om det klack till i karlarna på caféet, som om de alla blev sparkade av en osynlig häst.

Det var bara karlar där, inga kvinnor, och de tänkte att det då var för väl att det var på det viset.

Och oron spred sig bland dessa karlar. De spanade mot dörren i hopp om att finna en utväg, men där stod ju skollärarn och blockerade. Och när de inte hade hunnit till kaffet ännu kunde de knappast bege sig hem med äran i behåll.

Fast en storvuxen bonde från utkanten av byn tänkte sig inte för och yppade högt vad alla satt och tänkte:

- Är det int dags för kaffet snart?

Men det var ingen som hörde det, för just då reste sig n´Polykarpus och begärde ordet. Allas blickar vändes med ens åt samma håll. De såg med gapande munnar på honom. De flesta hade inte ens lagt märke till att han fanns i lokalen. Men nu stod han där alltså.

Och han begärde ordet.

Detta hade ingen väntat sig. n´Polykarpus hade väl aldrig öppnat munnen förut — utom för att sjunga. Han hade sjungit i kyrkan så att de alla haft sår i öronen.

Skulle han nu också börja tala?

Han stod där stadigt, utan att darra det minsta. Han var uppklädd i finkostymen, med benan välkammad och mustaschen nyklippt. Han hade något drömmande i blicken och sa:

- Nog känn jag kärlekens väsen. He är som att bli överkörd av en vält. Efteråt vet man platt intet om hur det gick till …