Farfar dog före jul. Jag var tio och han blev åtti.

Han blev gammal - det är sant - och jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt väl. Han hade alltid varit gammal för mig och jag kände honom bara som sådan. Hur han varit i ungdomen hade jag ingen aning om. Hade han verkligen varit ung?

På alla foton verkade han gammal, mycket äldre än pappa; också på de foton där han sades vara yngre. Kanske var det mustascherna som gjorde det; de där långa mustascherna som en tid var vaxade och styva, men som med åren slokade allt mer.

Men trots att en livstid skilde oss åt - numera också själva livet - inbillade jag mig ändå att vi ägde ett samförstånd. Jag hade suttit vid hans sida i Punkthuset och skådat ut över husen och gatorna och allt det som var främmande för honom och som var lika främmande för mig.

Han hade frågat efter hur jag mådde.

- Jer du ensammen, pojk?

Men nu skulle han aldrig mer fråga efter hur jag hade det. Han var borta. Kanske hade han hittat sin väg till sist; den där vägen som leder fram till den osynliga dörren och där ljuset och värmen tar vid bortom tröskeln.

Farfar pratade aldrig om dörren.

Ändå inbillade jag mig att han funnit sitt himmelrike och att farmor stod där och väntade på honom och var rassan för att han dröjt så länge.

Kanske var han rentav anlitad som uppsjungare, tog ton åt änglakören och valde en så hög ton att ingen annan kunde sjunga med?

Han var ju nalta illond ... trots allt.

Kanske hade Gud upptäckt hans saknad och gett honom gården tillbaka; ett landskap att odla och vårda, ett stycke jord som var hans eget, en tillvaro där han kände sig hemma och kunde njuta av lugnet. Kanske hade rentav Gud gjort farmor frisk igen, så att hon inte längre behövde vara rassan. Ja, kanske hade han gjort henne till den hon en gång varit: en flicka som farfar fått ögonen på i ungdomen och som han blivit upp över öronen förälskad i - så att han hädanefter aldrig sett åt någon annan.

Ja, kanske hade han äntligen unnats Ljuset och Kraften ...