Klangen var lång och utdragen, tycktes oändligt. Den låg kvar som ett eko, som om den aldrig ville ta slut, som om den varade för evigt. Den blev svagare och svagare, men fanns där ändå.

Jag satt som förhäxad vid radion. Än en gång hade de slagit alla med häpnad. Tidningarna hade skrivit att de var slut, att inget mer fanns att vänta, men nu hade de gjort en skiva som inte liknade någon annan.

Sgt. Pepper´s lonely hearts club band.

— Vilken Petter? undrade pappa när jag kom infarande i köket och berättade vad jag hade hört.

— Sergeant Pepper, förklarade jag, trots att jag insåg det meningslösa. En ny Beatlesskiva.

— Jaså? mumlade pappa. Det långhåriga kapellet …

Han kunde inte låta bli. Han var absolut tvungen att säga det. Jag visste ju att han bara retades, att han sa kapell för att det hette så i hans ungdom, på utedansbanornas tid. Han sa så för att retas, för att han visste att jag inte tyckte om det.

Pappa begrep sig inte på det nya, det blev värre och värre. Han stod i fuset och mockade dynga och nynnade på låtar som Harry Brandelius och Tore Skogman brukade sjunga.

Rena rama stenåldern!

Beatles var något annat, de var framtiden. Och deras nya LP var otrolig. Att någon förmådde åstadkomma något sådant! Flera av låtarna hade redan spelats i radio och jag hade särskilt fäst mig vid en: A day in the life.

Det var precis som titeln antydde en berättelse om en dag i livet, om en trafikolycka, och det var i slutet på låten som klangen hördes.

En ton som tycktes ligga kvar hur länge som helst.

Som om den aldrig tog slut.

 *

 Jag satt redo framför teven långt i förväg. Det var ett program som hette Vår värld och det sändes i 25 olika länder och kunde ses av mer än 500 miljoner människor.

— Jestasligen! sa pappa. Kan det finnas så mycket folk häri världen?

— Fler än så, sa Anja. Fler än så …

Hon bodde ju i Stockholm numera, arbetade på kontor och visste mer om världen. Hon levde i det stora, medan vi var kvar i det lilla: kor och dynga och mygg och vinter. Hon hade sett saker som vi inte ens kunde föreställa oss.

Nu var hon hemma på besök några dagar, för det var midsommar. Men hon skulle förstås tillbaka.

Det var midsommardagen, på kvällen. På parken i stan spelade Hep Stars, för jag hade sett annonsen om det i tidningen. Mikael hade frågat om jag inte skulle följa honom dit, men jag hade bestämt mig för att stanna hemma, för det var så mycket bra på teve.

Jag hade sett Popside där både Troggs och The Move hade medverkat, men nu var det alltså Vår värld.

Plötsligt syntes de i rutan: John, Paul, George och Ringo. De satt i en studio, omgivna av en massa andra människor. Jag kände igen Mick Jagger från Rolling Stones och Eric Clapton från Cream, för jag hade sett skivomslagen och läst om dem i tidningarna.

John Lennon sjöng:

There´s nothing you can do that can´t be done …

Mamma tog sig för pannan.

— He blir bara värre och värre! utbrast hon. Måste han ha tuggummit däri mun när han sjung? He ser ju bedrövligt ut! I direktsändning och allt. Vad är det förresten för dravel han sjung om?

Jag svarade, utan att släppa teven med blicken:

— Om kärleken, mamma. Allt vi behöv är kärleken …

Då blev hon med ens förbryllad och mumlade, kanske mest för sig själv:

— Jaså? På så vis. Nå, men det är ju en annan sak.

— Nog sjung då n´Cliff Richard bättre, sa Anja på sin blandning av stockholmska och bondska.

Och pappa skrockade där han satt:

— Jo du, mamma! Månntro om man kan leva på kärleken? Nog är det tur att vi har barnbidraget …

 ***

 Love, love, love …

Vi satt på mitt rum, Mikael och jag. Han satt i fåtöljen och jag på sängen. Vi hade lyssnat på skivor, några av mina och några som Mikael hade med sig. Vi letade efter låtar som vi skulle kunna spela i bandet.

Fast vi fann inga som passade, de var alla för svåra, så vi gav upp och i stället slog jag på radion. Jag kände genast igen låten. Musiken strömmade ur högtalarn och det var givetvis The Beatles, samma låt som de sjungit i teven:

All you need is love …

Den spelades jämt och ständigt. Mamma och pappa tyckte den var ett riktigt plågoris. Fanns det verkligen inget annat att spela i radion? Varför bara skrammelmusiken! Vart hade alla fina visor tagit vägen?

Men jag och Mikael njöt.

— Den är nog omöjlig, sa han. Hör vilken konstig takt. He är ju ingen ordning på den.

— Nää, sa jag. Men den är bra.

Nu var det dags för refrängen; hela kören klämde i. Mick Jagger och Eric Clapton och alla de andra.

All you need is love …

— Jomenvisst! utbrast Mikael. He är precis vad man behöv. Love! Fast man behöv ju en del annat också.

— Som vad då?

— Mat förstås! Utan maten kan man int leva och den som int lev har int stor nytta av kärleken.

— Och det har du komme på alldeles själv? frågade jag och drog på munnen.

Mikael svarade inte. I stället pekade han på väskan som han ställt ifrån sig innanför dörren.

— Gissa vad jag har där?

— He kan väl int jag veta.

Då reste han sig ur fåtöljen och hämtade väskan. Han öppnade den och tog upp en kartong, vek upp locket.

— En smörgåstårta! utbrast jag. Vad ska du med den till?

Han lade tillbaka kartongen i väskan.

— Kan vi int fara till eran sommarstuga? undrade han.

— Joo, svarade jag. Men varför då?

— För att jag fyll år, skrattade han. Sexton.

— I dag! Är det i dag?

— Joo, svarade han och nickade.

— Hellpottis! Och jag som har glömt …

—    Strunt i det! sa Mikael. Kom nu så sticker vi.

 *

 Det var i början av juli. Det hade regnat på morgonen, men sedan hade molnen vikit undan och släppt fram solen. Luften var frisk och klar. Det såg ut att bli en fin afton, vindstilla och varmt.

Vi körde moped och Mikael låg före hela vägen. Så hade han också trimmat och saknade det mesta som skulle finnas på en moped. Och även om vi aldrig någonsin hade mött en polisbil, höll vi oss för säkerhets skull till skogsvägarna.

Då och då stannade han till och väntade på att jag skulle hinna ifatt. Min Sportmaster var mycket långsammare och dessutom visste jag att pappa inte skulle bli glad om jag körde sönder den. Trimma den vågade jag inte.

Sent på eftermiddagen var vi framme.

Vi svängde av från stora vägen som vi följt den sista biten och mellan träden skymtade vattnet och huset där gamlingarna bodde, de enda bofasta vid sjön.

Det var i deras brunn alla hämtade vatten, alla de som hade sommarstugor vid sjön. Och för varje år blev stugorna fler och fler. Frågan var bara hur brunnen skulle räcka.

Vi passerade huset och fortsatte mot badstranden. Vid karusellen och gungorna syntes två tjejer. Mikael tecknade åt mig att följa efter och tog själv täten. Jag skulle aldrig ha vågat, men Mikael hade ingen farstu och kanske inte heller någon navelsträng.

På det viset var han som Bosse.

Agneta och Kicki satt i varsin gunga, nästan som om de hade väntat på oss. Det hade de förstås inte, de kunde ju inte veta att vi skulle komma och vi kunde inte veta att de fanns där, men nu möttes vi i alla fall. Tjejerna bodde i en by längre bort och vi hade träffats några gånger tidigare.

Jag kände dem inte särskilt väl, men Mikael kände dem desto bättre. Jag visste sedan tidigare att de bägge var ett år yngre än vi.

Mikael tände en cigarett. Han hade börjat röka, även om han förstås tjuvrökte.

—    Gillar ni smörgåstårta? frågade han.

Tjejerna såg frågande på varandra, som om de inte begrep.

— Va? sa Agneta och tuggade oavbrutet på tuggummit.

— Smörgåstårta, upprepade Mikael. Gillar ni såna?

— Vilken fråga! sa Agneta. He är klart att vi gör. Hurså?

— Jag har en i väskan, sa Mikael och log. He är en slags födelsedagstårta. Gissa för vem?

— Du? sa Agneta.

— Precis! svarade Mikael. Jag fyll sexton i dag och vi ska till Björns sommarstuga och fira. Ska ni hänga med?

— Kan vi väl, sa Agneta.

— Nja, jag vet int … sa Kicki.

— Äh, var int så tråkig nu! sa Agneta och stötte till henne med armbågen. He är väl inge kul att sitta här och hänga heller. Förresten är jag hungrig.

Och då gav också Kicki med sig.

De lät cyklarna ligga kvar i gräset och satte sig på våra mopeder, Agneta bakom Mikael och Kicki bakom mig. Hon höll fast sig med armarna runt min midja och jag hoppades att hon inte skulle känna hur hjärtat slog.

Vi styrde längs stranden bort till stugan.