*

Jag är författare och heter Åke … Åke Lundgren.

Berättelsen om Konrad är ett litet avsnitt ur en av mina romaner, på svenska Kvacksalvarna, en roman som gavs ut 1988 och som handlar om mina egna förfäder, bland andra min morfar. Han var en självlärd doktor, eller en "klok gubbe" av det slag som fanns förr i tiden och egentligen var det han som nyss berättade, det var morfars ord.

Berättelsen om Konrad säger egentligen allt som behöver sägas om livet:

Det är vissa saker man inte kan vara utan!

Som kärleken …

Som sagt: jag heter Åke och om ni tycker att Åke låter svårt eller underligt — bokstaven Å finns inte i alla alfabet — får ni gärna kalla mig OK. Inte för att jag är helt OK, men då låter det i alla fall nästan som det ska.

Allt har sin betydelse och Åke betyder lillefar. Nu råkar jag vara gift med en kvinna som heter Eva, vilket betyder den livgivande, och till henne sa jag, när jag hade skrivit min första roman:

— Vi ska ha ett barn per bok!

Sedan dess har jag skrivit nitton böcker …

Man får se upp med vad man säger och inte inbilla sig att man är något. Jag tror att jag nöjer mig med de tre barn vi har, för det räcker långt.

Älste sonen, född 1979, heter Eric Gösta Samuel, vilket betyder ungefär Den ensam härskande götiska staven vars namn är Gud. När han var liten drömde han om att bli astronaut, men nu lever han bara för musiken.

Hans yngre bror, som heter Hans (vilket är detsamma som Johannes) föddes 1982 och hans namn betyder Den som hjälper Gud, det vill säga storebror. Han har alltid levat för musiken.

Och sedan har vi förstås dottern Ylva, född 1991. Vad som ska bli av henne kan jag förstås inte veta — man kan inte veta allt! — men namnet betyder varginna, vilket är precis vad hon är. Redan som liten pratade hon jämt och ständigt, hon var inte tyst många sekunder och ibland, när det var som värst, bad jag:

— Gulle dej! Kan du inte vara tyst en liten stund? Jag får sår i öronen.

Men då svarade hon bara:

— Nej, jag orkar inte!

*

Sådant är mitt liv. Jag bor i en by som heter Malå i Lappland, cirka 120 kilometer inåt landet. Men jag har inte alltid bott där. Jag har två hembygder.

Jag föddes, tro det eller ej, 1951. Det skedde i en liten by som heter Kusmark, inte långt utanför den här stan som heter Skellefteå. Mina föräldrar var bönder och just den här dagen — det var på hösten — grävde familjen upp potatisen. Det var mina fyra systrar, pappa och mamma.

Jo, också mamma var med, fastän hon var gravid och fastän det var så långt gånget.

Plötsligt fick hon, enligt pappa, ont i benet. Det var så det hette när en kvinna skulle föda:

Hon fick ont i benet!

Så mamma skyndade sig hem till gården och födde en liten gosse i sängen i kammarn. Märkvärdigare var det inte

Pappa blev så glad över att han äntligen fick en pojke, så han annonserade i tidningen.

Men mina systrar var inte alls lika glada. Inte hade pappa annonserat om dem, de var ju "bara" flickor. Men det tänkte han nog aldrig på, för nu hade pojken äntligen kommit: han som skulle ta över gården.

Vi blev sju barn till sist, fem flickor och två pojkar.

Behöver jag tillägga att det var en av flickorna — min lillasyster — som tog över gården?

*

Man får se upp med vad man säger ock även med vad man gör, men kanske får vi förlåta pappa, för jag tror aldrig han kunde föreställa sig hur världen en gång skulle förändras och bli en annan. Han var bonde, levde som hans förfäder hade gjort, anade inte vad som skulle komma.

Själv upptäckte jag världen från björken ute vid vägen. Där satt jag och spanade ut över landskapet och såg ängarna och skogen och världen var så liten att den nästan rymdes i min hand. Jag såg hästar och kor, men sällan bilar, för det här var på den tiden då inte ens TV:n fanns.

Det var när predikanterna cyklade omkring med sina färggranna tidningar och förkunnade att Paradiset var nära, men jag kunde inte förstå det, för jag levde ju redan i Paradiset.

Det var före datorerna och Internet. Gagarin hade ännu inte varit i rymden, ingen hade sett månens baksida och ingen hade ens hört talas om The Beatles.

Men musiken fanns och en dag kom pappa hem med radiogrammofonen. Mamma hade hellre velat ha en tvättmaskin, hon ansåg att den behövdes bättre, men pappa kom med grammofonen och efter den dagen bodde musiken ständigt i vårt hus, detta hus som jag upplevde min barndom i och som jag döpte till Drömmarnas hus.

Det var ett hus fullt av liv. Mina systrar kivades om vem som var bättre: Elvis eller Tommy Steele. Men jag lärde mig snart att bägge hade fel, för sedan kom äntligen The Beatles och nu var världen inte längre densamma, för mamma tog sig för pannan och suckade:

— Gode gud, hur de ser ut! Och hur det låter!

Men själv tyckte jag det var fantastiskt, något nytt, en revolution! Tillsammans med några kompisar startade jag ett popband och kanske trodde vi verkligen att vi skulle förändra världen med vår musik. Vi fanns under några år på 60-talet och vad vi hette kan göra detsamma, för det är nog inte många som minns oss, men det var en tid av drömmar och är det något vi behöver så är det drömmar.

Jag drömde om att få sjunga.

*

Men sanning att säga var nog farfar lika mycket en sångare, han var "uppsjungare" i bönhuset hemma i byn, det var han som skulle leda de andra i sången. Men han kunde inte låta bli, han tog en ton som var så hög att ingen annan kunde följa med, och då fick han ju sjunga ensam.

Och det var själva poängen …

Jag var tio år när farfar dog och jag minns hur han sjöng sig fram genom livet. Utan sången skulle han väl inte ha orkat, för han hade det inte alltid så lätt då farmor ofta var sjuk. Men det var som om sången skänkte honom trösten.

Så var det nog också för många andra, när jag tänker efter. De sjöng eller visslade sig fram genom livet. De sjöng och arbetade, för det var som om det gick lättare då.

De pratade och berättade historier, nyttjade humorn som ett vapen mot sorgen och det svåra. De var alla, i någon mån, författare. Men de skrev inte ned sina berättelser, för det var att gå för långt och göra sig märkvärdig och människan skulle inte inbilla sig att hon var något.

På kvällarna, efter arbetet, satt pappa med de andra karlarna ute vid vägen och berättade historier, medan jag satt gömd i björken och lyssnade och lade på minnet. Och utan alla dessa historier hade jag knappast blivit den jag är, för det är det jag gör: håller berättelserna vid liv.

Och jag kan fortfarande minnas hur jag följde med pappa ut i skogen, hur han stannade upp i arbetet och sa:

— Nu tar vi oss en funderare!

Det innebar att vi satte oss ned och tog en paus. Vi lyssnade på vinden och fåglarna, tänkte över vår stund här på jorden.

Eller också hade pappa något han ville berätta.

*

När jag var liten läste jag en saga, eller om det nu var någon som läste sagan för mig. Det var en saga om en kanin som levde i en värld utan färger. Vem som skrev den vet jag inte, kanske är den mycket gammal och kanske har den berättats länge och i många länder. Det var en saga om en ensam kanin.

Ensam — ända tills han fann Kärleken.

Han mötte en kaninflicka och nu vet ju hur kaniner är: när de kommer samman blir de fort ganska många.

Så var det också den här gången. Av en familj blev det en hel by och sedan en stad och för att alla dessa kaniner skulle ha något att göra satte kaninpappan dem i arbete.

De målade stenar och träd och allt de kunde hitta och de fann alla stor glädje i detta att ge världen färger.

Till sist var kaninen så gammal att han var farfar.

Farfar långöra.

Då samlade han kaninbarnen omkring sig och berättade att han skulle ge sig ut på en lång resa, att han inte skulle komma tillbaka. Barnen blev förstås ledsna och ville inte höra talas om det, men Farfar Långöra sa till dem att inte vara ledsna. I stället skulle de gå ut ur sina hus när han hade farit, de skulle blicka upp mot himlen och han skulle ge dem en sista hälsning.

Den kvällen fylldes himlen — som hittills varit färglös för att ingen lyckats nå den — av all världens färger.

Och jag undrar om det inte är därför vi lever:

För att sätta färg på världen!

*

När jag var en liten pojke hade jag en vän som vi kan kalla Rickard, även om han nu hette något annat.

Allting har sin betydelse och Rickard betyder mäktig och stark. Han bodde nere i kyrkbyn, jag en bit utanför. Vi fann varandra och blev bästa vänner och tillsammans upptäckte vi världen, bit för bit.

Jag var svag, kanske också en smula rädd, men Rickard skänkte mig styrka.

Men sedan fick jag veta att det var något med honom, något jag inte förstod. Och det var något med hans mamma. Rickard hade ingen pappa och hans mamma ingen man och därför var de inte lika mycket värda, men jag kunde inte förstå det, för jag tyckte ju om dem så mycket.

En sommar försvann Rickard ur mitt liv, han togs ifrån mig, och då var det som om världen miste alla färger.

Sedan dess har jag försökt ge tillbaka färgerna till världen och jag inbillar mig att det var därför jag blev författare.

Jag har skrivit om utanförmänniskor, barn och vuxna. Jag har skrivit om de annorlunda, verkliga eller diktade. Men kanske har jag hela tiden skrivit om Rickard och hans mamma, för jag kan fortfarande inte förstå det:

Att vissa är mindre värda …

*

Från Västerbotten, där vi nu befinner oss, kommer många författare, många av dem från trakten kring Skellefteå. Till de mest kända hör Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist, men de är inte de enda. Det vimlar av författare från Västerbotten.

Märkligt kan tyckas, men kanske ändå inte.

I en by kallad Kågeträsk, några mil härifrån, bodde för några hundra år sedan en man som hette Zackrisson. Vi härstammar alla från honom, han är vår gemensamma rot.

Är det ett arv?

Jo, kanske på flera sätt. Vi delar en värld, som jag förr trodde var den enda. Vi delar skogarna, ängarna, vattnet, minnena, berättelserna …

Och språket.

Här har vi en dialekt som kallas bondska, böndernas språk. Det är ett språk fullt av färger och att översätta det till ett annat är knappast möjligt, för då går det ohjälpligt förlorat.

Ett språk dömt att försvinna? Kanske. Nu när engelskan mer och mer tar över är väl frågan om ens de tre sista bokstäverna i svenska alfabetet — Å, Ä och Ö — kommer att överleva i framtiden.

Och då kommer väl inga pojkar längre att döpas till Åke.

 Ake eller Aake (som jag får heta på flygbiljetterna) är inte riktigt detsamma.

*

Men naturligtvis ska världen förändras, den ska ständigt förändras. Det är vi som ska förändra den, det är därför vi lever: för att sätta färg på världen!

I min senast utkomna bok En tid av drömmar skriver jag:

Och från den stunden var inget som förr. Det som hittills funnits, fanns inte längre. Det som varit gick förlorat. Det gamla försvann och gav plats åt det nya.

*

Vi lever i en ny värld, en annan värld. Den har vuxit — och samtidigt krympt. Vi vet så mycket mer, men har ändå så mycket att lära.

Här tror jag att litteraturen, musiken, konsten och allt det där andra som skänker oss tröst behövs. För att vi ska komma varandra närmare och inse varandras värde. För att vi ska lära känna varandras världar.

Jag har skrivit en roman, Polykarpus dröm. Det är en berättelse om en man som sjunger vackrare än alla andra, som lever för sin dröm och som gör allt för att uppfylla den.

Kanske är den boken min allra största lögn, men jag inbillar mig ändå att den rymmer på ett slags sanning:

Och utan det innehållet är ingen människa riktigt levande.

*

Att älska och att skapa. Sådant jag inte kan leva utan …

Men ibland går det bara inte. Jag förmår inte skriva. Så var det när jag skrev Polykarpus dröm; jag kom en bit, men sedan var det stopp. Jag kom inte längre.

Då syntes två änglar i mitt arbetsrum, två änglar på hundra kilo vardera, mina grannar och vänner lastbilschaufförerna. De såg på mig och sa:

— Nu Åke slutar du med det där! Att skriva är inget för karlar. Nu åker vi till fjälls och fiskar. Det är karlagöra!

Man säger inte emot den som väger dubbelt så mycket som en själv, så vi åkte bort för att fiska några dagar. Om nätterna bodde vi i en liten ark, ett slags husvagn på medar av det slag som finns överallt i fjällen. Arken var trång och genast bestämde "änglarna" att en av dem skulle ligga till vänster, den andra till höger. Själv skulle jag ligga som en skiljebräda i mitten. Jag förstod inte varför.

Änglarna somnade som små barn och genast började den ene snarka. Sådant är smittosamt, för den andre gjorde genast likadant. Där låg jag i en ark i fjällen och upplevde allt i stereo.

Då började en av änglarna prata i sömn och det var intressant. Jag försökte lägga vad han sa på minnet, men då började han i stället sjunga.

Fast riktigt orolig blev jag när samma ängel började ligga och mumla mmmmmmmm och sedan lyfte han vänsterbenet och var på väg över mig, men då fick jag nog.

Jag gick ut och stod ensam i natten. Ovanför mitt huvud lyste stjärnorna överallt. Det var oerhört vackert. Jag tyckte precis att jag hörde en röst som sa:

— Isn´t it marvelous!

Och jag visste precis vad jag skulle skriva …

Färga min värld med kärlek!