Krönika:

Triangeldrama

Det är några år sedan nu, men jag glömmer det aldrig.

Jag var ute på en veckas författarturné någonstans i det inre av Norrland; en resa som innebar besök i skolklasser, på bibliotek och även besök på några äldreboenden.

I skolan höll jag lektioner om skrivandets vånda och glädje, allt för att förmedla tanken att man måste våga för att lyckas häri världen.

På biblioteken framträdde jag genom att berätta och läsa, företrädesvis inför kvinnliga besökare.

På de äldreboenden jag besökte var min uppgift att berätta om bakgrunden till mina böcker. Jag valde ämnen som de boende förmodligen kände igen och kanske kunde jag också bjuda på en stunds förströelse.

Det ena var inte sämre än det andra.

En författare arbetar ju oftast ensam och själva resandet och bortavaron från det egna hemmet är inte alltid en höjdare.

Men det finns sådant som uppväger.

På den vägen hade jag alltså kommit till ett äldreboende där jag under cirka en halvtimme skulle göra en insats. Jag behöver kanske inte tillägga att det här var på den tid när kommunerna hade pengar och det ansågs meningsfullt att satsa på den sortens kultur.

Jag installerade mig i samlingsrummet där den sedvanliga orgeln stod i ena hörnet. Det var ju här som prästen brukade hålla till under sina regelbundet återkommande besök.

En efter en strömmade de in i rummet. Äldre kvinnor och män. Och alla dessa, som hade levat betydligt länge än jag, skulle nu jag ”underhålla”.

De flesta gick själva, för egen maskin. Några leddes in, stöttade av personalen. En del kom i rullstolar.

Bland alla dessa fanns en kvinna, uppklädd som till fest. Hon var liten och till synes skör. Hon hade bästa gåbortklänningen och i handen höll hon handväskan. Håret var nykammat och uppsatt. Trots att hon nu var gammal, var hon vacker. Förmodligen var det en skönhet hon burit på hela livet.

Hon slog sig ned på en stol lägst fram, mitt framför mig, och blinkade förväntansfullt med ögonfransarna.

Snart fick hon sällskap av en man som satte sig vid hennes vänstra sida. Sedan kom ytterligare en man som valde stolen på hennes högra sida.

Vid dörren stod personalen, avvaktande.

Alla var samlade. Jag gick fram till mikrofonen och började med att berätta en historia ur minnet.

Då ser jag i ögonvrån hur mannen till vänster om kvinnan plötsligt lägger sin hand på hennes knä. Kvinnan gör ingenting, sitter där stilla och andäktig.

Hon ser med fast blick åt mitt håll.

Men mannen till höger om henne böjer sig fram. Han vrider på huvudet, spänner blicken i den andre mannen, lyfter sin käpp – och klipper till den klåfingrige med full kraft.

Panik uppstår! Personalen rusar fram. Det sker blixtsnabbt. Innan vi hunnit blinka har de lett ut de bägge männen ur rummet och det går så fort att de inte ens hinner protestera.

Hela tiden sitter kvinnan lugnt kvar.

Hon ler som ett lyckligt barn, med blicken stadigt fäst på mig, och inte ens då stannar jag upp i min berättelse. Jag är fast besluten att ta mig igenom den.

Jag fullbordar den ända till det bittra slutet och efteråt kommer kvinnan fram.

Hon ser på mig med sina tindrande ögon och säger:

- Han ska ha stort tack! He märks verkligen att han är en riktig präst. Jag hörde vartenda ord han sa ...