Det var pappa som läste om det i Norran — eller kanske hörde han det på radion? Jag vet inte vilket, men han befallde oss att klä på oss. Vi skulle alla dra på oss ytterkläderna och följa honom ut. Själv stod han redan färdigklädd i hallen. Det var sent om kvällen och redan läggdags, men han ville ändå att vi skulle gå ut.

— Vad är det frågan om? undrade jag. Ska jag int gå och lägga mej?

— He kan vänta, sa pappa. Jag har någe jag vill visa ...

Han såg så hemlighetsfull ut, var sig inte lik. Anja stod och hoppade i hallen, tjatade och ville absolut veta.

— Men pappa! Vad är det?

Han låtsades inte om henne och det hjälpte inte att hon frågade mamma heller. Hon skakade på huvudet och såg skeptisk ut. Men pappa var upprymd, det syntes på honom fastän det var långt till semestern: en hel vinter. Jag kunde inte begripa vad som tagit åt honom, hade aldrig sett honom på det viset förut.

Men vi gjorde honom till viljes och gick ut på gården. Mamma höll Stig i famnen och pappa släckte brolampan. Det blev alldeles mörkt ute på gården. Skogen stod som en svart mur på andra sidan vägen. Det lyste inte hos Janis, för änkan hade farit till något som kallades Hemmet, men i de andra gårdarna brann lyset.

Stjärnhimlen bredde ut sig ovanför våra huvuden. Den var skrämmande och samtidigt vacker. Vi stod mitt på gården, en bit från huset. Det reste sig som en väldig siluett mot himlaljusen och däruppe syntes Orion, Karlavagnen och alla de andra.

— Vad är det? frågade Anja och gav sig inte.

Pappa svarade inte. Länge stod han tyst och spanade uppåt. Vi stod tysta bredvid. Och plötsligt lyfte han handen och pekade. Jag följde hans finger med blicken.

— Därborta! Ser ni?

Och vi blev så förundrade att ingen kom sig för att svara. Vi gapade där vi stod, till och med mamma. Jag kände hjärtat bulta.

Det var något som rörde sig däruppe: en stjärna.

— He är Sputnik! sa pappa. He är ryssarna som har sänt upp den. En farkost som färdas mycket högre än vad flygplanen kan komma.

— Men vad är det? frågade jag och kröp närmare pappa.

— En slags kula, eller en boll ... Den har antenner, långa spröt som sticker ut. Och den färdas med en hastighet av åttatusen meter i sekunden.

— Fortare än mopeden?

Pappa skrattade, lade sin hand på min axel och sa:

— Joo, Björn. Brano fortare. Mycket fortare än mopeden ...

Vi glodde efter det märkliga ljuset, följde det med blicken; ett gulaktigt ljus som påminde om en stjärna, men som inte var det. Det var något annat. Stjärnan stod inte stilla som den skulle. Den rörde på sig, medan de andra satt fast.

Det var kallt, i oktober månad. Kvällarna hade blivit kyligare. Men jag tänkte inte på det, för pappa lät så underlig i rösten när han sa:

— Hädanefter blir inget som förr!

*

Den kallades Röda Månen, eller Babymånen. Men det var alls ingen måne utan en satellit; en jättelik kula som rusade omkring däruppe bland stjärnorna. Den var byggd av människor, ett folkslag som kallades Ryssar. Det skrevs mycket om den i Norran och pappa berättade.

Och bara någon månad senare, i november, hände något mycket märkligare. Pappa lade ifrån sig Norran på köksbordet, stirrade bestört på oss och sa:

— Herremin! Nu har dem skickat upp en hundstackare ...

Det var en hund som hette Damka, lilla damen. Fast senare påstods att hon inte alls hette så, att hon i stället hette Laika. Men en hund var det i alla fall som flög omkring däruppe bland stjärnorna, högt ovan jorden.

Minns du, Rickard? Vi pratade ofta om det i telefonen. Vi tyckte synd om hunden. Hur kunde någon vara så dum att han skickade en hund ditupp? Hur kunde någon vara så grym? Den låg inne i kulan och var alldeles ensam, färdades varv efter varv runt jorden.

Den flög förbi våran gård, försvann i öster. Skenet var starkare än från den första satelliten, skiftade i gult och rött. Den konstgjorda månen var mycket mindre än den riktiga, men den seglade likt ett skepp bland stjärnorna.

Sedan dröjde det inte länge innan pappa förklarade att hunden hade dött. Det hade stått om det i tidningen, man hade sagt det på radion. Laika hade dött däruppe bland stjärnorna och skulle aldrig komma tillbaka.

Och jag mindes pappas ord:

— Hädanefter blir inget som förr!

*