Krönika:

Inte en redaktionsdag till ...

Det finns dagar man borde stryka ur almanackan och dit hör dagen före Kristi Himmelfärdsdag.

Jag säger det bara: Den blir min död!

Denna dag har av tradition, så länge jag kan minnas, varit en ledig dag för oss på Norran. Så var det redan 1974, i den grå forntid då jag själv började jobba på tidningen.

Dag före röd dag är ju, i tidningssammanhang, att jämställa med lördagar då vi inte ger ut någon tidning på röda dagar.

Men säg det som varar beständigt. Tiderna förändras. Nya vindar blåser och i fjol beslutade redaktionsledningen att vi inte längre skulle vara lediga, utan samlas till redaktionsdag på Medlefors, för att tillsammans lära och dryfta frågor som rör vårt arbete.

Det var den dagen jag dog - i varje fall enligt försäkringskassan som sände mig ett brev och förklarade jag jag skulle mista min pensionsrätt då jag ju faktiskt var död, vilket inte hindrade att brevet var adresserat till mig, den döde. Något jag tidigare berättat om i en annan krönika (se "Kära Försäkringskassan!").

Men skam den som ger sig. Antingen är jag odödlig eller så återuppstod jag och i år var det dags för en ny redaktionsdag, även den dagen före Kristi Himmelfärdsdag. Redan i ottan, vid sjusnåret, stod jag redo att bege mig till Norsjö för att hämta min kollega för att vi tillsammans skulle åka till den utlysta träffen. Ordentlig som jag är skulle jag bara ställa bort flingpaketet först.

Då lossnade hela skafferidörren och högg mig rakt i pannan! Blodet sprutade runt köket. Jag skrek förstås, sade kanske också några mindre väl valda ord, för genast kom hustrun springande spritt språngande från duschen, medan hundarna dansade kring mina fötter i tafatta försök att förstå vad som pågick.

Där stod hon hustrun, likt en Eva i Paradiset, tryckte handen mot min panna och försökte stoppa blodflödet, medan jag själv krampaktigt höll fast dörren som ännu hängde kvar i det nedre gångjärnet.

Det gäller att rädda det som räddas kan!

Till sist enades vi dock om att prioritera min spruckna panna där ett minst fem centimeter långt jack gapade öppet, medan jag för min inre syn såg hur såväl min hjärna som alla kloka tankar jag någonsin tänkt flög all världens väg.

Blodet pumpade, men jag grep mobiltelefonen och ringde min Norsjökollega, meddelade att jag nog skulle bli en smula försenad. Sedan snabbt in i bilen, iväg till sjukstugan där en vänlig sköterska förbarmade sig och sa "Oj då!" varpå hon kallade på läkaren.

Han kom in i rummet och jag varnade honom för att skratta, men det lovade han att inte göra. Han skulle bara gå och kissa först och sedan skulle han ta hand om eländet.

Jag låg där på britsen, medan läkaren och sköterskan limmade igen min spruckna skalle och när slutligen ett rejält plåster kommit på plats - omöjligt att undgå ens för en blind - gav jag mig iväg, plikttrogen som jag är, till den anbefallda redaktionsdagen.

Kollegornas kommentarer kan vi lämna därhän. Fest? Icke! För mycket av det goda? Alls icke!

Lite störande var väl också att kollegan från Norsjö sörjde minst lika mycket över att Rolling Stones samma dag meddelat att man ställt in sin Sverigekonsert, sommarens stora händelse för en redaktör från Norsjö.

Och när också chefen, Sofia OO, kommenterade min olycka upplyste jag henne: Icke en gång till! Icke en redaktionsdag nästa år!

En tredje gång och det blir verkligen min död. Kan man lägga in om semester?

Vad lär vi då av detta? Jo:

1) Se över köksinredningen.

2) Klättra inte i palmer om du tillhör Stones.

3) Stryk dag före Kristi Himmelfärdsdag ur almanackan.

PS.

Föga tröst var väl sonens smått muntra kommentar: "Det ser ut som ett kastmärke!"

Eller dotterns: "Nu är du precis som Harry Potter! Han har också ett märke i pannan."

(Publicerad i tidningen Norra Västerbotten juni 2006)