Kära mormor!

novell av Åke Lundgren

Kära mormor!

Jag fick aldrig träffa dig, du dog innan jag föddes, men det är ändå som om du lever. Du är med mig i mina tankar, i allt det du var – och i allt det som du aldrig fick vara.

Du är en del av julen.

Det finns varma och kalla människor. Det var min son som sa det, han var liten då. Jag vet inte varifrån han tog det, men kan inte veta allt, men kanske var det ett arv, gömt långt därinne, kanske ett arv från dig, kära mormor.

Vi möttes aldrig, men du är ändå så nära. Också när du hade lämnat jordelivet levde du vidare i de människor du älskade – och som älskade dig. Min mor, minstflickan Greta och näst sist i raden av de tio barn du födde, såg till att jag aldrig glömde. Hon berättade och gjorde dig levande igen, för att jag skulle veta och ta dig till mig.

Hon värmde mig med sina berättelser och sin hand och det blev till ett band mellan då och nu.

Du föddes den 12 maj 1883 i Hedlunda och döptes till Clara Erika. Om din uppväxt vet jag egentligen ingenting för du var inte den som gjorde stort väsen av dig. Men jag vet att din mor hette Eva Catarina och att ni påminde en del om varandra. Jag har sett det på foton: samma mörka, tjocka hår – kammat i bena och bundet med knut i nacken. Samma hår som också min mor hade.

Fast mest av allt var du nog ändå din fars dotter, Johan Lundmark, bondson från Kågeträsk. Hans kinder, haka, mun och öron.

Och blicken – drömmande, fäst någonstans i fjärran.

Du var sjutton år när du kom som piga till grosshandlarn i Kåge. Columbus Nelson, storkarlen. Det var där du mötte Albin, dräng i samma gård och han som skulle bli min morfar. Han var två år äldre, hette Nilsson i efternamn och kom från Brattliden norr om Kusmark.

Du hade säkert hört talas om Brattliden, den var ju en smula ryktbar. Det var där som n´Brattlid-Jonke levde, ledslitarn som alla sökte sig till när kroppen racklade. För att få hjälp med armar och ben, kroppsdelar som kommit i olag. Jonke var Albins morbror och redan då var nog Albin mer eller mindre utsedd till efterträdare.

Men det var knappast det du tänkte på. Vad tänkte du egentligen på, mormor?

Du var ung, bara sjutton, men du blev med barn med denna Albin och det var redan långt gånget när ni den 2 november 1900 tog ut lysning, bara för att sedan gifta er i god tid före jul.

Och i april kom hon, förstflickan. Salli Maria, din ögonsten, hon som långt senare skulle bli din stora sorg.

Men hur allting en gång skulle bli kunde du förstås inte ana. Du var ung och hade allt framför dig, du orkade allt. Du var gift med n´Albin och första tiden bodde ni i Hedlunda, din hemby, innan ni byggde ett hus i skogen mellan Björnmoran och Brattliden.

Jag minns hur jag följde mamma dit, jag var bara en yngling då. Vi banade oss väg genom skogen, mamma och jag, och hon pekade ut platsen där huset hade stått, för att åtminstone någon skulle veta var det en gång hade funnits.

För huset finns inte längre kvar. Döden ändrade på allt. Den tog din syster Hilma och sedan två av Albins bröder: Hjalmar och Carl August. De var ju äldre än Albin men sedan blev Albin äldst och då var de ju han som skulle överta Brattliden. Han och du.

Så ni lämnade huset i skogen, flyttade till Brattliden. Och 1925 – när mamma var fem år och sistbarnet Henning hade kommit till världen – fick du äntligen huset du drömt om; huset med det brutna taket, med glasveranda och balkong ovanpå, huset med alla kakelugnarna.

Fast det var ju så dags, förstås. Då hade du ju redan fött alla barnen. Alla tio.

När jag sedan själv föddes i Björnmoran, det var 1951, var både du och morfar borta. I huset bodde nu morbror Ebbe och moster Nancy. Det var inte alls långt dit, bara uppför backen, förbi Hugos och genom skogen. Sedan låg det framför mig: Brattliden med mormors och morfars hus. Det var så jag kallade det.

Ett hus fullt av drömmar.

Kära mormor, jag tänker ofta på dig.

Vem var du? Hur blev ditt liv?

Du levde i skuggan av morfar, han var man och det var ju han som var ledslitarn. Det var så märkvärdigt att till och med Dagens Nyheter sände en tidningsskrivare, Åbergsson, upp till Brattliden för att dokumentera det märkliga. Det var i oktober 1926, när ni nyss hade vant er vid nykåken. Han kom åkande i släde från Kusmark, en färd som gjorde honom lyrisk:

”… ty vintern har lagt januaridrivor över nejden och det är ju ingen mening att köra fast i snön. Hästen, som fått vila sig i stallet ett par dagar, skakar förnämt på huvudet och bjällrorna spela som på ett Jenny Nyströmomslag på en jultidning. Sannerligen är det icke värt att resa upp till Västerbotten bara för en 7 kilometers slädfärd som denna till Brattliden.”

Och visst blev det en artikel, en riktigt stor sådan. Utförligt berättade den utsände om ledslitaren Albin, ”en smått amerikaniserad bonde med räven bakom örat”.

Men där – i Dagens Nyheter – stod också några ord som du, kära mormor, tog till dig och bevarade i ditt hjärta.

”Våfflorna voro utmärkta!”

Kanske det enda riktiga betyg du fick i ditt liv, men det stod ju i rikstidningen, så det måste vara sant.

Ändå: det var aldrig betyg du suktade efter, det var något annat. Utanför köksfönstret växte äppelträden och du skördade frukterna och vårdade dem likt barn.

Och när julen kom klädde du granen, du och Albin och barnen. Ni smyckade den med äpplen och levande ljus och det blev ett kunskapens och upplysningens träd.

Du bad barnen att hämta mattorna som du hade vävt under kalla vintrar och tillsammans bredde ni ut dem tills de täckte hela golvet. För där julen var, där skulle också värmen finnas.

Och du gladde dig åt glädjen i barnens ögon. De rådde liv och rörelse i huset, det tisslades och tasslades, och överallt stod någon och gjorde i ordning klappar för att överraska. Förkläden till flickorna, någon snickrad sak till pojkarna. Eller kläder.

Men någon tomte hade ni inte, för det räckte gott och väl med att knacka på dörren, kasta in klappen och sedan springa – innan någon hann fatta vem givaren var.

Och själv nöjde du dig med julevangeliet, för det kunde du inte vara utan. På juldagen läste du eller morfar, medan barnen satt stilla och lyssnade.

För också det var julen: att stanna upp och begrunda.

Men när Salli Maria dog, din förstfödda – hon var då lärarinna i Drängsmark – var det som om allt vände. Du sörjde henne som om du mist alla tio. Salli som bara blev 31, som lämnade jordelivet före dig. Så skulle det inte vara. Vad menade Gud?

Det var sommaren 1932, i juni månad, den där sommaren då djupsnön bredde ut sig den 8 juni, samma dag som skolan slutade. Det berättade mamma som var tolv då, för det glömde hon aldrig.

Och hon berättade också om hur nog allt hade börjat, att det nog var då – när hon själv föddes – som allting vände.

Kära mormor, du födde tio barn. Det blev inte att spara på krafterna, som mamma sa, och om någon visste var det ju hon, för hon blev själv mor till sju.

Det var du, mormor, som hade ansvar för hemmet, då morfar var ute på resor. Han färdades runt i Norrbotten och Västerbotten och botade folk till höger och vänster. Du hade det tungt!

Så det var kanske inte att undra på att det blev som det blev. Du opererades för struma, det var 1920, i samma veva som mamma föddes. Du drogs med hjärtfelet och blodtrycket och blindtarmen. Du var till Radiumhemmet i Umeå två gånger och du fick en tumör på tungan.

Men ju sjukare du blev, ju starkare blev din tro. Du var övertygad om att Frälsaren en dag skulle ta dig till sig och at du därefter aldrig skulle lida mer. Det var din fasta tro och i den förvissningen levde du.

Men du orkade inte alls som förr, dög inte till tyngre arbeten. Du satt med dina handarbeten, stoppade strumpor och lagade kläder, medan barnen fick vara i ditt ställe. Du vårdade äppleträden på sörsidan om huset och när julen var inne hängde du frukten i trädet som var sanningen och livet.

1935 dog din svärmor, Maria Helena. Du orkade inte ens vårda henne så det blev min mamma som gjorde det i ditt ställe. Hon låg hos den gamla sista natten, hon och morfar, och sedan gjorde morfar själv i ordning den lilla gravstenen med minnesplattan och såg till att den kom till kyrkogården i Kusmark.

Fem år senare fyllde morfar 60 år och i talet av din bror, n´Jonas, nämndes du också:

”Vi tacka honom för hans trofasta vänskap och önska att hans kära hustru snart måtte få hälsa och krafter tillbaka, så att bägge makarna måtte får leva och njuta en välsignelserik ålderdom …”

Men tiden var utmätt. Så blev det inte.

Kära mormor! Jag fick aldrig träffa dig, men du lever hos mig.

Mamma hade träffat pappa, de gifte sig hösten 1940 och flyttade till Fällfors, pappas hemtrakter. Det skulle dröja mer än tio år innan jag själv kom till världen i detta Björnmoran där mycket på sätt och vis hade börjat.

Det var 1940, kriget rasade ute världen och en vecka före jul fick mamma telefon från morfar. Han lät inte som vanligt. Han bad att mamma skulle komma hem, hon och moster Ruth. De begav sig genast till Brattliden och där låg du, kära mormor, i sängen.

Men morfar högg julgranen och bar in den i huset. Mamma och moster Ruth klädde den med levande ljus och de lade också ett äpple på täcket hos dig för att du skulle få känna doften, för du förmådde inte smaka.

Och det var som om en låga tändes i dina ögon.

Men sedan föll du tillbaka in i medvetslösheten, medan de turades om att vaka hos dig – morfar, mamma och moster Ruth. De satt hos dig, dag som natt, och en gång slog du upp ögonen och sa:

– Måtte jag bara få dö före jul …

Sedan föll du tillbaka i ditt mörker, men det var ändå som om du lyste. De turades om med att lyfta och vända dig, de ville inte att du skulle ligga illa eller ha ont.

Sedan kom doktorn, berättade att hjärtat var slut och att inget mer fanns att göra.

Men ni kallade inte på någon präst, det behövdes inte. Allt var redan klart mellan dig och Gud. Du hade gjort upp med livet och din Frälsare och nu grep du efter klippan som skulle rädda dig ur stormen.

Och när du slutligen somnade in - det var natten mot julafton – hade du levat i 56 år, sju månader och 12 dagar, du var inte äldre än vad jag själv är nu.

Kära mormor! Det finns varma och kalla människor och trots att jag aldrig fick träffa dig kan jag ändå förnimma din värme.

Du är för alltid en del av julen.

Innan sorgen. Mormor Clara, omgiven av de sina. Tekla och Salli, Astrid i famnen, morfar Albin och Ebbe, framför Ruth och Gottfrid. Ca 1912.

Publicerad i Norra Västerbottens julläsning 24 december 2007