Vikten av en funderare

När jag var barn hade jag all tid i världen. Tiden var oändlig och utan slut och visste inga gränser. Det var innan jag lärt mig vad tiden var, innan jag visste att den fanns.

Pappa var mycket äldre än jag. Han var 35 år när jag föddes och således en mycket gammal människa när jag var barn, men han tycktes ändå äga all tid i världen.

Jag följde honom överallt. Vi begav oss till skogs för att samla ved för vintern, eller för att pappa behövde virke till något han ämnade bygga. Han arbetade och slet, men sedan stannade han upp, strök svetten ur pannan, letade fram fickuret han alltid hade med sig, öppnade fodralet, mätte tiden (det var så han kallade det) och sa:

– Nu tar vi oss en funderare!

Och även om jag ännu inte till fullo hade förstått vad tiden innebar, hade jag dock lärt mig vad en funderare ville säga. Vi slog oss ned därute i skogen, på en stubbe eller vad som fanns tillhands. Pappa tände pipan och sedan satt vi där och delade tystnaden.

Det var mycket enkelt. Vi stannade upp för att komma ifatt oss själva och det var som om själva tiden tycktes stanna upp med oss. Vi lyssnade till fåglarna eller vinden och lät solen värma oss, om den nu lyste. Pappa såg på mig och sa:

– Har jag berätta om den där gången när …

Det hade han förstås, många gånger till och med. Pappa nöjde sig inte med att säga något en gång, han upprepade det gång på gång tills det satt fastnaglat i mitt minne, för tid och evighet. Långt senare blev pappas berättelser mina böcker

Det var som om pappa stal ett stycke tid för att föra ett arv vidare och samtidigt lärde han mig vad en funderare var: något en människa behövde för att orka vara människa!

Pappa var inte lat, verkligen inte! Han var bonde och arbetare och i ungdomen hade han prövat på det mesta. Han arbetade jämt och ständigt, tog tillvara tiden, för han hade så mycket han ville göra. Men mitt i slitet hade han ändå tid att stanna upp.

Om kvällarna satt han med karlarna ute på mjölkbryggan vid vägen och resonerade. Han satt med mamma ute på bron och drack kaffe. Han tog sig alltid tid när någon kom på besök, kanske för att han visste att tiden var begränsad och att man därför måste ta tillvara den.

Och ändå: Tiden är bara ett ord. Den finns för att vi har bestämt att den ska finnas. Vi mäter den på olika sätt och somliga hinner inte ens mäta den innan den är slut och nog har även jag stundom rusat åstad utan att hinna tänka.

Men nu är det jag som bär pappas fickur, det blev mitt arv. Jag öppnar fodralet och granskar uret och mäter tiden och nu vet jag att den inte är oändlig och därför har jag inget annat val än att stjäla ett stycke tid och ta mig en funderare …

(Utdrag ur ett tal vid Individuell Människohjälps årsmöte i Umeå den 27 april 2002)