Pappa tålde inte att man bar sig illa åt mot andra, särskilt inte mot främlingar, sådana man inte kände eller hade mött förut. Det var som om han fann detta värre, som om han skämdes och tog på sig skulden som sin egen.

Om jag däremot bar mig illa åt mot honom, eller mot mamma, var allting så mycket enklare.

Jag fick veta det direkt.

Men vad jag då inte visste — eller inte riktigt hade förstått — var att jag själv inte bara var kusmarkare. I mitt eget blod, i arvet från mina förfäder, fanns också ett stycke ersmarkare och kågebo. Och frågan var om jag inte också hade hår under fötterna likt burträskarna?

Jag vet inte om jag kan påstå att pappa var djupsinnig — inte på det viset. Han var inte beläst eller begåvad med stora bokliga kunskaper.

Fast han läste ju Norran — där stod allt! — och om jularna Bibeln.

Han följde sin egen visdom, medfödd eller inlärd. Han följde den i gärningar och ord. Kanske var det ett arv, något han fått från sina föräldrar, något i blodet.

Han hade sina rättesnören, men det insåg jag inte då, utan först långt senare.

Då — när jag stod i dyngkasan och grävde — tyckte jag bara att han var envis och besvärlig, en riktig tjurskalle.

Och en sak är säker: Han var noggrann!

När han skulle snickra eller bygga något — och det gjorde han ofta — synade han alltid brädorna noga. Han kasserade allt virke med kvisthål eller fula märken. Det dög inte.

Han vred och vände på brädorna och det dröjde alltid länge, nästan en evighet, innan han hade bestämt sig.

Fort gick det då sannerligen inte.

Men när han till sist hade funnit den rätta brädan sa han alltid:

- Fextsia ska vara utåt!

Det var bondska, vårt eget språk — så mycket förstod jag. Men pappa nyttjade så många underliga ord, så många som jag ännu inte hade lärt mig. Han kom ständigt med nya. De tycktes aldrig ta slut. Det fanns hur många som helst.

Och det hände mer än en gång att jag blev stående likt ett frågetecken.

- Fextsia, sa han. Förstår du int bondska, pojk? Den granna eller fagra sidan ...

Och då begrep jag. Äntligen!

Det var alltid pappa som högg julgranen och precis som med allting annat tog det sin tid. Han kunde välja ut den månader i förväg, visste precis var den stod. Och när det sedan blev dags att hugga den utvalda hämtade han skidorna från fusporten, satte kängorna i öglorna och begav sig till skogs, blev länge borta.

Vi visste det bägge, både mamma och jag, att han fortfarande letade, att han inte gav sig i första taget. Särskilt oroliga var vi aldrig. Vi visste att han skulle komma tillbaka, förr eller senare. Det gjorde han alltid. Men det kunde ju finnas någon bättre, någon grannare; någon som överglänste den från början utvalda.

Till sist kom han i alla fall tillbaka med en gran. Han ställde ifrån sig skidorna vid bron, stötte fast granen i snödrivan, tog några steg tillbaka, log ett segervisst leende och klev sedan in i köket för att värma sig med en kopp kaffe.

Han satt vid köksfönstret och drack kaffet. Han spanade ut och begrundade sitt verk, strök sig kring skäggstubben. Sedan reste han sig och gick för att hämta in granen.

Han bar in den i köket där mamma i förväg hade brett ut Norran över golvet till skydd. Han fäste julgransfoten i granen och ställde alltsammans ovanpå tidningen för att granen skulle få tina och droppa av.

- Norran är bra till mycke, sa pappa och log. Den dug både till granen och utedasset.

Men när han till sist ställde granen i hörnet av finrummet, vred på den och synade den från alla håll och kanter och förklarade att fextsia skulle vara vänd inåt rummet, förmådde inte mamma hålla tyst längre. Hon blängde på pappa och sa: