Men där fanns alltid plats för kärleken.

Hos Skomakar-Östen rådde alltid trängseln. Om kvällarna lades barnen ett och ett, i tur och ordning. Det var enda sättet att alls få dem i säng. Först den som hade sovplatsen längst in, närmast väggen, sedan de andra - ett barn i taget. De travades från vägg till vägg och ändå låg några skavföttes. Men mamma Tora fick alltid något varmt i blicken när hon såg denna skara växa och breda ut sig; denna barnhop som Östen givit henne av kärlek. Hon blev med ens våt kring ögonen, snöt sig i förklädet och skyllde på snuvan. Men Östen visste ju hur det var fatt: att det alls inte var snuvan som drabbat hans hustru.

Ömt lade han armen kring Toras axlar, ledde in henne i kammarn och gjorde ett till.

Folket i byn hade för länge sedan slutat höra ljudet av hans steg, det rytmiska, taktfasta dunk som följde honom vartän han gick. De hade vant sig. Endast utbyssarna, de som inte kom från trakten och inte visste vem Skomakar-Östen var, lade märke till de ljud som följde honom i spåren. I byn visste alla hur det låg till: att skomakarn bara hade ett ben. Sådan hade han varit sedan födseln. Det var inget märkvärdigt med det. De var vana och ägnade det sällan en tanke.

Nog hade modern fällt många tårar över det hårda öde som drabbat sonen, nog hade fadern ibland känt förtvivlan när han insett att pojken aldrig skulle duga till bonde - men Östen själv tycktes aldrig bry sig, inte det minsta. Han var nöjd med sin lott och ägnade inte tankarna åt oväsentligheter.

Men fadern gick ut i vedboden, snickrade till ett träben och gav till pojken. Östen såg med stora ögon på gåvan, men tog emot träbenet och spände fast det. Han tränade först utomhus, sedan ute på backen. Många gånger föll han, men han reste sig alltid, gav aldrig upp. Han var företagsam och händig, lärde sig tidigt gå med träbenet.

Pojken växte och blev allt större. Fadern snidade nya ben i trä, det nya alltid stiligare än det föregående. Han lade ned all sin kärlek och omsorg i detta arbete, sparade ingen möda. Det var som om fadern med sina händer ville ge sonen allt han gått miste om vid födseln. Och till sist, när Östen var fullvuxen, färdigställde fadern den sista och främsta av sina skapelser.

Sedan dog han.

Då var Östen redan fullärd skomakare. Något annat kunde han ju knappast bli - trots att han bara hade ett ben och en endaste fot. Eller kanske just därför? Ja, det fanns ingen i trakten som var så skicklig på att tillverka skor. Det fanns ingen som kunde mäta sig med Skomakar-Östen.

Inte heller vad kärleken beträffade.

Så outsäglig stark var Skomakar-Östens kärlek att den inte visste några gränser. Den höll sig inte där den skulle vara. Den levde och verkade överallt. Den blev icke vid sin läst.

Överallt i bygden vandrade små barn omkring som alla bar drag av skomakarn. Överallt syntes tecken som alla pekade i en och samma riktning: samma näsa och mun, samma hårfärg och blick.

Till en början var det ingen som funderade närmare över detta. De avfärdade allt som inbillning. Men med åren blev tecknen allt fler och tydligare och till sist så många att de inte kunde förnekas. Då greps karlarna i byn av en märklig oro. De gömde sig bakom knuten hos skomakarn och spanade i smyg genom fönstret. De såg hur kvinnorna gick dit för att köpa skor till barnen, såg skomakarn som satt därinne och hörde kvinnornas röster genom de glesa väggarna:

- Gulle dej, Östen! Visst får jag skåda träbenet?

Och skomakarn kavlade upp byxbenet och gjorde dem till viljes. Genom fönstret såg karlarna som hur kvinnorna slog sig för knäna därinne i dunklet. Men de såg inte vad kvinnorna såg, förstod inte deras hänförelse:

- Herremin! He jer ju rent otroligt!

Nej, männen kunde för sina liv inte begripa? Det var ju bara ett träben och inget annat ...

Mer var det inte med den saken. Det var ingen som kom på skomakarn med något, ingen som fanns bevis för sina farhågor. Och anledning att klaga hade ju inte karlarna, för varje gång kvinnorna varit hos skomakarn kom de hem med Kärleken brinnande i ögonen.

Och sedan föddes ännu fler barn i bygden, allt fler pojkar och flickor som alla bar drag av Skomakar-Östen.

Tora blev gammal och ofruktsam. Det fanns dock en gräns också för henne. Hon födde sjutton barn till världen och sedan inga fler. Efter det sjuttonde var det slutligen över. Fast det hände även därefter att maken lade sin arm om henne och ledde in henne i kammarn. Och när inga barn längre föddes hos Östen och Tora spred sig i stället skriken i gårdarna runtom.

Barnaskriken.

Prästen blev gammal i förtid av detta ständiga noterande av födslar, dessa evinnerliga dopresor till en och samma by. Aldrig blev han klok på varför dessa bybor var som frögurkor. Det var som om byborna ensamma försökte uppfylla jorden.

Ja, ibland inbillade sig prästen rentav att han var lurad; att han gång på gång döpte samma barn. De var ju så lika! Han blev förvirrad och borta i tankarna, blandade ihop namnen. Det var nästen så att han tackade Gud när Tora kom till honom och bad att han skulle skriva i dödboken.

Jo, det var maken hennes som hade dött! Skomakar-Östen. Över åttio hade han blivit och hela sin levnad hade han skott folket. Men nu hade han lagt ifrån sig verktygen.

- Det är fullbordat! sa prästen.

Och på sätt och vis var det just vad det var. För med skomakarns död försvann också livskraften i byn. Icke ett barn föddes därefter i gårdarna - och ändå levde där många unga män och kvinnor; nygifta som slet sig hålögda och fördärvade, som drogs med krämpor som ryggskott och nackspärr, utan att fördenskull unnas en arvinge.

När också Tora gått hädan och hennes barn rest ut i världen stod huset öde. Väggarna glesnade än mer och taket rasade samman. Det regnade in och blåsten hade fritt spelrum. Då begav sig byns karlar dit för att riva eländet innan det rasade samman av sig självt. De gick in i huset, in i skomakeriet. Och där - bland allt skrotet och bråten - fann de en låda. De öppnade locket, vecklade ut en gammal säck och fann ett trästycke. De såg på varandra när de insåg vad de hade funnit: Träbenet.

Länge blev de stående och granskade detta underliga ben av trä och alla var överens om att de aldrig skådat något liknande. I träet fanns utskurna bilder och tecken, sådant som kvinnorna sett men behållit för sig själva.

Ja, detta var självaste Kärleken utskuren i trä.

Stumma granskade de bilderna och tecknen och tänkte alla samma tanke: Medan huset förfallit och ruttnat var benet som nytt. Det såg ut som om det nyss karvats ur stocken.

Och en av karlarna tog benet med sig hem, kunde inte förmå sig att kasta bort det. Han satte upp det på väggen ovanför byrån och där fann hustrun benet när hon kom in från fuset. Länge blev hon stående och såg på det, alldeles borta i ögonen.

Den kvällen greps de bägge av en underliga sjuka. Kvinnan fick något varmt i blicken och mannen lade ömt armen kring hennes axlar och ledde in henne i kammarn.

När nio månader hade gått födde bondens hustru en liten son som var så märkvärdigt likt den där skomakarn.

Och känner du någon gång att du behöver hjälp med Kärleken ska du fara till den by där Skomakar-Östen levde. Du ska bege dig till den gård som ligger uppe i sluttningen, närmast skogen och berget; den gård som av alla kallas Barnrikehuset.

Där bor en bonde och hans hustru. Deras hus är inte mycket för världen. Det blåser rätt igenom väggarna och taket läcker som ett såll. Huset är så trångt att de om kvällarna måste lägga ett barn i taget.

Men där finns alltid plats för Kärleken …