Resan till Alanya

— Det är min högsta dröm, säger han. Det vill jag också bli ...

Vi utbyter erfarenheter, samtalar om våra länder, om folket och kulturen.

— Turkiet har en fascinerande historia, säger han. Men författare är inte särskilt väl sedda av regimen.

Det vet jag förstås redan. Det finns flera exempel på författare som tvingats leva i landsflykt, eller arbeta i motvind: Yasar Kemal, Fakir Baykurt, Nazim Hikmet ... Författare som inte dragit sig för att kritisera de förhållanden som råder i Turkiet.

***

Men jag är alltså kommen till Turkiet som vanlig turist, för att i någon mån råda bot på den brist på sommar som vi haft i Sverige. Jag får igen det med råge: det är över 40 grader i skuggan och över 50 i solen.

Jag häller i mig mängder med vatten medan bussen glider fram genom ett främmande landskap mellan flygplatsen i Antalya och staden Alanya dit vi ska. Bommullsfälten och försäljningsstånden passerar. Marken är bränd och torr. Hus som aldrig byggts färdiga står utspridda lite varstans. Jag vänder mig mot den blivande författaren.

— Men om du nu vill bli författare, säger jag. Hur många kan egentligen läsa de böcker du vill skriva?

— Inte särskilt många, svarar han och ser plötsligt bekymrad ut.

***

På kiosken vid hotellet lär jag snabbt känna innehavaren och hans familj.

— Jag har inte gått många år i skola, säger han. Kiosken är vår skola. Här lär vi oss mycket, inte minst språk. Det kommer många tyskar och svenskar till Alanya.

Vi samtalar på en blandning av engelska, tyska och svenska och mannen ger också exempel på sin självlärda svenska.

— Hej! Hur mår du? Tack så mycket. Välkommen åter ...

Flera gånger blir jag bjuden på äppelte. Det är varmt, för att inte säga rykande hett, men det är gott. Jag tackar och tar emot. Att neka vore oartigt.

***

Att komma från Malå till Alanya är en chock. Inte bara detta att värmen närapå tar kål på en, åtminstone innan man anpassat sig någorlunda. Man passerar också gatan med risk för sitt liv. Bilförarna ligger på signalen och gasar på. Turisterna får vingar på fötterna.

Dag som natt är larmet öronbedövande. Svensk Bilprovning skulle tälja guld med kniv. Ljuddämpare är en sällsynthet och bilarna av skiftande kvalitet. Hastighetsbegränsningar finns nog mest på papperet. Stoppljus och övergångsställen är få.

Men folket är för det mesta vänligt och hjälpsamt. Ibland kanske väl hjälpsamma. För en Malåbo kan det kännas besvärande med alla dessa "inkastare" som står utanför restaurangerna och försöker övertala oss att äta i just deras restaurang.

För att inte tala om marknadsförsäljarna som med rop söker överrösta varandra:

— Bitte schön! Kaufen! Where do you come from?

— Sweden.

Jag vänjer mig aldrig vid att man måste pruta i tid och otid, men den som inte gör det får förstås räkna med att betala mer än nödvändigt.

***

En dag hyr vi en taxi och åker upp på berget för att titta på borgen. Här härskade Cleopatra. Chauffören heter Alim och pratar mycket god engelska. Han är 29 år och bor i huset intill vårt hotell. Han är pratsam och gladlynt och nästan genast stoppar han i en kassett i bandspelaren.

— Men det är ju svensk musik! säger jag. Ett dansband från Sverige.

Alim skrattar gott. Han har fått bandet av några svenska turister. Han gillar musiken. Är det inte Säves? Jag förklarar vad texten handlar om; om en tjej som ska ut på dans, att en taxichaufför finns med på ett hörn — och Alim blir överförtjust.

Besöket på berget är en upplevelse. Här sitter en ung kvinna och väver tyger. Hon guidar oss runt i borgen. Det är roligt är att samtala med Alim. Vår son lär honom viktiga fraser på svenska: söt flicka, vacker kvinna, gokväll, gomorron ... Under hela färden tillbaka tränar Alim på sina nyvunna kunskaper, men plötsligt blir han allvarlig och frågar:

— Vad betyder egentligen poek?

— Poek? säger jag. Skulle det vara svenska?

— Joo, säger Alim. Men varför blir alla svenska kvinnor så arga när jag säger poek.

Då går det upp ett ljus för oss. Det är sonen som kommer på det.

— Pök! utbrister han. Men så får du ju inte säga ...

Och vi förklarar för Alim varifrån ordet kommer: från TV-kändisarna Ronny och Ragge, att "pök" knappast är något man säger till en svensk flicka som man vill hålla sig väl med. Vi får också veta att det är några svenska turister som lärt honom ordet.

Alim släpper ratten, viftar med händerna i luften och utbrister:

— I kill them! Jag ska mörda dem ...

***

En annan kväll tar vi en taxi från innerstan och chauffören är en frågvis man som genast undrar varifrån vi kommer.

— Sweden? säger han och ser konfunderad ut.

— Scandinavia, säger jag då. Du vet: Danmark, Norge, Sverige ... Huvudstaden heter Stockholm.

— Vilken är er närmaste stad då? frågar han.

— Umeå, säger jag trots att Skellefteå eller Lycksele förstås är närmare.

Då börjar karln plötsligt prata svenska, visserligen bara några ord, men det visar sig att han är gift med en svenska som befinner sig i Stockholm för att hon snart ska föda deras barn. Han mötte henne när hon besökte Alanya som turist och nu väntar han på tillstånd att få komma till Sverige och de sina. Men ännu har Invandrarverket inte gett honom det efterlängtade papperet.

— Jag vill jobba med data eller något liknande, säger han och eftersom jag inte vill slå hål på hans drömmar säger jag inte så mycket om den stora arbetslöshet som råder.

***

Att upptäcka ett annat land är alltid roligt. Mycket är annorlunda. Om inte annat inser man hur bra vi svenskar har det. Utanför hotellet passerar en man och hans son. De drar på en kärra. Bägge är smutsiga och dåligt klädda. De stannar vid soptunnan och rotar igenom den, samlar på tomburkar. De hittar också ganska många, men det är kanske inte så underligt med tanke på att turisterna ständigt tycks ha något drickbart i näven.

I närheten leker några barn med tomkartonger. De lastar sand i kartongerna och drar omkring dem med hjälp av ett snöre. Det är deras leksaker.

Nere vid stranden steker sig svenskar och andra i hettan och leker dollarturister.

***

Att ge sig i kast med vågorna med glasögonen på kan dock ha sina risker. Det får vår vår vän grannfrun, som också befinner sig i Alanya, erfara. Plötsligt utbryter panik vid strandkanten dit hon begett sig. En våg har slagit omkull henne och glasögonen är spårlöst borta. Det hjälper inte hur mycket vi än letar.

En liten tröst är dock att hon får låna min hustrus reservglasögonen. Inte den helt perfekta synen, men i alla fall. Bättre än att vara blind. Senare på kvällen händer dock det märkliga att några killar, som arbetar på stranden, dyker i vågorna och hittar inte bara ett utan två par glasögon. Och ett av dem visar sig tillhöra grannfrun.

Det är ett under.

***

Natten är fascinerande. Jag sitter på balkongen, på femte våningen i vårt lägenhetshotell och ser ut över staden. Nedanför finns poolen där vi svalkat oss när vi fått nog av havet. Överallt breder bebyggelsen ut sig, hotell och vanliga bostadshus. På taken samsas vattentankarna, solcellerna och TV-masterna.

Flera gånger varje kväll slocknar ljusen i fönstren. Lamporna flämtar till och det blir kolmörkt. Det hör till ordningen med strömavbrott. Nätet orkar inte med. Den fyraåriga dotter sitter redo med ficklampan i näven och säger:

— Snart blir det brott ...

Men är det något vi aldrig ser är det brottslighet. Poliser patrullerar med skjutvapnen redo, men jag ser aldrig någon ingripa. Ingen tycks vara berusad eller stökig, men kanske gör värmen att det mesta svettas ut?

***

Vi har tillbringat en vecka i Turkiet. Upplevelserna har varit många och vi har börjat vänja oss vid hettan. Ändå längtar vi sista kvällen hem till Malå och normalare temperaturer. Vi lägger oss tidigt, men kan inte somna. Strax efter midnatt ska vi lämna hotellet.

Plötsligt uppstår ett öronbedövande larm i kvarteret. Det luktar brandrök och vi rusar ut på balkongen. Andra turister gör detsamma. Stora moln väller ut bakom huset intill.

Men sedan kommer en tankbil körande och då ser vi att det är därifrån molnet kommer. Bilen kör längs gatorna och sprutar ut molnet som breder ut sig över flera kvarter. Då begriper vi äntligen: Det är myggmedel.

Fast i våra ögon tycks det som en överdrift. Under vår vistelse i Alanya såg vi sammanlagt fyra mygg, en baggis för en Malåbo.

När vi slutligen landat på flygplatsen i Umeå och dörren öppnats vänder sig dottern till sin mor och säger:

— He blås kallt, mamma! Skönt ...

På kvällen ligger hon i sin säng hemma i Malå och klappar belåtet händerna innan hon somnar. Hon plågas inte längre av värmen. Turkiet är långt, långt borta. Och där, någonstans, finns en ung man som drömmer om att bli författare ...

Värme kräver vila. Jag och min dotter Ylva tar en rast under promenaden i Alanya.